Nu ska jag göra nåt som förmodligen kommer att svida. Och jag kommer förmodligen att såra en massa unga designtalanger därute… Men jag har varit på Beckmans examensutställning idag… Och jag måste nog, tyvärr, säga att det var bland det värsta jag sett på länge.
Har Beckmans blivit lata?
Tror man att det räcker med halvdanna, hafsiga verk för att skapa sig ett namn i Designsverige?
Jag är ledsen, men jag kände mig nästintill förolämpad över det oengagemang och ointresse dessa studenter visade upp. Kanske är det inte studenternas fel utan skolans, men oavsett så blev jag provocerad av den usla kvaliten.
Är det verkligen så här man vill visa upp sig när man går ut en designskola?
Petra Arnessons examensarbete är ett bra exempel på den frustration jag känner. Petra har gjort en matta där hon hämtat inspiration från sju länders mattkulturer. Det är Sverige, Tyskland, Turkiet etc, etc. Utifrån dessa kulturer har hon satt samman ett mönster och gjort en ny matta. Intressant utifrån ett globalt och mångkulturellt perspektiv. Helt okej. Det som irriterar är att mattan är tryckt på billigaste, massproducerade skitmattan som ligger i mässhallar, eller liknande. Varför stanna vid bara mönstret? Varför inte arbeta vidare med kvalitet och hantverk? Det är ju inte bara mönstrena i mattorna som gör “nationsmattorna” intressanta, det är ju också hantverket. Den svenska trasmattan är ju vävd med grova trasor och den orientaliska mattan är ju knuten med sidentrådar… Jag blir irriterad över att ingen stannat till och ifrågasatt. Det är fortfarande en skitmatta… Och med den kvaliteten så kan jag ju inte låta bli att fundera över om mönstrena är ett tjugo minuters arbete med “photoshop”… ?
Patricia Urquiola har gjort motsvarande matta med blandade arv och där har hon fått in olika tekniker på ett intressant sätt.
Förlåt unga formgivaren Petra, men jag tror att du hade vunnit på att arbeta mer med projektet. Just nu känns det som ett tjugo minutersprojekt…
Nästa man till rakning… Förlåt Hilda Hellström… Jag fattar att du suttit med en brukare eller beställare och diskuterat fram “den ultimata stolen” för just honom eller henne. Men det blev ju inte så bra… Eller hur? Det blev ganska fult… Blev brukaren nöjd? Vill personen med kors-stolen med Bibelverserna verkligen ha den i sitt vardagsrum eller ångrade han sig när han såg hur det faktiskt blev? Igår var jag på Konstfack och fascinerades över deras diskussion om formgivarens roll idag när alla kan bli designer. Och jag känner att designkompetensen helt och hållet försvann här… Hade inte snubben som ville ha en “korsstol” kunnat gå direkt till en snickare? Behövs då formgivaren? Jag saknar designkompetensen…
Marie Lindblad har gjort en vägghylla. Alltså den var väl fin… Fanns en funktion som gör att man kan vrida på den ett kvarts varv hela tiden och på så sätt få nya hyllfunktioner. Jag menar – kom igen… Vi har ju sett det här sen 70-talet. Var är innovationen, hantverket eller det unika? Är det för att det är rosa som det är nytt?? Igår på Konstfack såg jag en hylla som jag valde att inte ha med. Jag tänkte – oh, den var nog inte tillräckligt intressant för läsarna. Men så ser jag det här. Konstfack-hyllan har färgglada sektioner – som är flyttbara. Så hade det ju kunnat vara här också. Tänk om det hade funnit tillägg med glasboxar, metallskivor eller belysning (!). Är det här också ett tjugominuters-projekt?
Jag är jätte, jätte, jätteledsen Marie, men jag tror att ditt projekt att vunnit på att bli lite mer avancerat. Just nu är det för platt. Förlåt, men jag tror att du kan bättre.
Beckmans kan leverera kök. För några år sen gjorde Anna Irinarchos ett coolt kök som nu är i produktion hos Marbodal. Det går. Fredrik Ohléns kök är inte dåligt. Det är okej. Men igen. Lite litet och varför inte mer? Idag fostras vi till att ha flera skärbrädor eftersom vi inte ska blanda kyckling med grönsaker etc. Vad händer om jag tinar min kyckling på bänken till det här köket? Eller spiller rödvin, rödbetssaft eller saffran?? Och ugnen vid golvet är väl ett skämt? – under en lådsats…? Fint, men funktionellt?
Malin Dammgård har gjort de här kryssen som man fäster på väggen. Varför? Jo, för att vi behöver mer textil i våra kontorsmiljöer. Jaaaaa… Jag vet inte vad du tänker men jag tänker på fängelse(!). Vem vill sitta i ett rum med galler? Alltså, det är så konstigt att ingen säger nåt. Varför behöver vi få mer textilier i form av galler? Kan man inte skaffa en gardin? Eller varför inte reklektera över en av samtidens viktiga frågor som t.ex. ljudabsorbent???
Petra, Marie, Fredrik och Malin har verkligen gjort andra bra saker.
Kolla in Petras textila mönster är fantastiska. Jag röstade länge för att det turkosa mönstret skulle vinna i en designtävling i höstas.
Maries “dollhouse jewellry” är nåt jag skrivit om på andra bloggar och hon är kanonduktig på att se nya möjligheter.
Fredriks stolar och framför allt stegpallen är fantastiska. Bra möbeldesigner.
Malins matbord som visades på Greenhouse i vintras är färdigt för marknaden. Fint.
Men för de här studenternas skull så hade de vunnit på en bättre examensutställning. Det här duger inte…
Andra saker som jag såg på utställningen som var okej var:
Josefin Hellström Olsson
Leo Forsell
Fjäderprydd aftonklänning av Emilia Steele
Förpackningar av Linn Mork
Samtida totempåle av Hanna Andersson.