Stockholm är fullt med Pride. Jag brukar inte påverkas speciellt mycket av det, men sen nåt år tillbaka försöker jag att gå till Pride Park åtminstone en gång för att se vad som händer och eventuellt vinka till gamla bekanta. Och det räcker. Nån sa att Pride Park är som homo-frågornas Almedalen, och det är nog inte helt osant. Inte heller att kalla det för Kiviks marknad eller Vattenfestival. Men nog med bitterhet. Pride är helt okej, och det räcker med en gång per år.
Först fördrink på balkongen med Fredrik Larsson som vi känner igen från Nordic Light Hotel.
Så här långt in i Tanto kommer man med taxi. Sen tar färgglada vakter emot och säger att man får gå resten av vägen.
Skynda fram till kassan så att Fredrik får sitt armband så att vi kommer in.
Och där träffade vi en av mina gamla idoler. Jag blev lite blyg så jag vågade inte fota henne. Fotade ryggen… Det är Barbro Westerholm, kvinnan som avskaffade att homosexualitet officiellt sågs som en sjukdom.
David Löfvendahl
Eric Sjöström från Kulturhuset.
Mingel på i tidningen QXs tält. En härlig blandning av frisörer och politiker.
Martin Åkesson, hotellchef på Nordic Light tillsammans med Fredrik.
Gröna Lund för flator och bögar?
Massa tält för olika organisationer. Och jag kan inte låta bli att undra vad gör gör på Pride. Värna hyresrätten?? Är det nåt som är typiskt HBT?
Eller den här extremt jobbiga flörten från de politiska partierna. Blir jag mer sugen att rösta på vänstern nu??
Smakfullt?
Söta Pauline från Scandic Malmen jobbar och sliter.
Snygg scen. Första passet av uppträdanden bestod av en massa Dusty Springfield-låtar. Jag ääääääääälskar Dusty.
Och alla tjejer och killar ääääääälskar Jill Johnsson.
Så här ser VIP-loungen ut.
Champagne i plastglas i VIP-loungen.
Världens största hår?
Pauline och Fredrik
Kvällen avslutades med A Camp. Fattar fortfarande inte hur man kan välja ett band som spelar “college rock” på Pride. Fattar inte… Helt okej, men hellre Jill Johnsson.