Jag har precis varit på Nationalmuseums nya silverutställning. Åååååååååååååh så bra det var. En liten naggande god utställning. Två rum. Tar kanske 30 minuter att gå igenom, men man får en befriande, inspirerande och utbildande bild av silver och konsthantverk. Perfekt utvald och jag ääääääääälskar att man arbetar med utställningar snarare tematiskt än kronologiskt.
Det första man möts av är en gigantiskt bord som är dukat för fest. Eller snarare “efter festen”. Byggnadsställningarna ska påminna om att man snart ska bygga om huset. Anders Ljungberg älskade att det inte var glas som skiljde betraktaren från objekten, medan Kerstin Wickman och jag kanske kände att vi var lite distanserade från objekten. Men det var ett fint festbord som gick kronologiskt. Från en silversked från 1500-talet till förra årets nya silverbestick av Carl-Philip för Mema/GAB.
De äldsta delarna.
Båda rummen växlade i färg på ljuset. Allt för att uppleva silvret på olika sätt. Silver i kallt vitt ljus är kanske distanserande, medan stearinljus och rött ljust skapar mysfaktorer.
Jag gillade att väggarna också fylldes med Nationalmuseums olika festtavlor så att man får en känsla för festligheterna. Silver är ju fest!
I rum nummer två fanns de vanligare montrarna. Jag uppskattade arkitekturen men framför allt att man ansträngt sig med att verkligen välja de bästa silverpjäserna man har i arkiven. Förmodligen inte den största silverutställningen jag sett men kanske den bästa. Jag gillade också att man arbetade tematiskt. I den här montern tittar på man på klassicismen och det antika ideallen som ofta återkommer i silverarbeten.
… och så visar man en modern Kenneth Williamsson mitt i allt detta. Galet. Och kul.
Lokalen dominerades av det här röda golvet. Också det vissa spegeleffekter.
I montern med naturinspirerat konsthantverk visades Faberges dina silverarbete.
I montern om den skandinaviska minimalismen så gick man tillbaka till 1600-talets karolinska muggar. Otroligt avskalat och enkelt för att vara barock.
Skandinavisk minimalism med saker från 1600-talet över Wiven Nilsson till Anders Ljungberg.
Cilla Robach är intendent på Nationalmuseum och projekledare för utställningen. Sååååååå fint. Så klart den bästa designutställningen i år. Gillade att den var liten, engagerad och pedagogisk. Jag lärde mig massor och fick en hel del inspiration. Sjukt bra.