Nu har jag lagt upp sju tusen bilder från mina dagar i London. Jag har sållat hårt bland det jag sett och ska nu försöka ge mig på att peka ut mina tio favoriter från designveckan. Vi måse så klart köra bakifrån.
10. Lee Broom. Han är nominerad till “Årets designer”. Under en vecka när alla satsade på mindre produkter och småsaker så gjorde han en helt egen kollektion med stoppade möbler. Genomarbetat och hög kvalitet. Jag kanske inte gillar estetiken, men det är som sagt snyggt gjort och en av få som gör möbler under en designvecka.
9. Brittiska SCP har också gjort en kollektion med textilier och stoppade möbler. Jag gillar framför allt de stoppade möblerna.
8. Holländska Ontwerpduo har gjort en makalös armatur. Man pratar om att belysning år 2012 ska bli som konstverk och då tänker man gärna på ett stort schabrak som hänger i rummet, men här har man gjort en annan sorts lösning. Fortfarande belysning, och fortfarande som ett konstverk.
7. Färg är bra. Charlie Crowther Smith har gjort ett skåp som tilltalar nästan alla.
6. Terrakottakrukorna av Nick Fraser kändes mångfunktionella, enkla och vackra. Funkar både som lampskärm och som blomkruka.
5. Anthony Dickens har gjort en belysningsserie som är funktionell både för privat och offentlig miljö. Rispappret känns rätt liksom förmågan att kunna anpassa armaturen efter rummet.
4. Silversmeden Mayas unika verk i oxiderat silver passar både i en outline-trend, men är också så galet poetiskt. Alla ser vad det är, och blir glada.
3. Benjamin Huppert älgade på i utställningshallen Tramshed. För hårt tyckte någon, men han har bra driv. Vi kommer säkert tycka att fler av hans saker inte håller över tid, men jag föll särskilt för lamporna i marmor. I en tid när vi har LED och energisnåla lampor med kallt ljus så kan det här vara en bra lösning för mjukare ljus. Och framför allt intressantare.
2. Faye Toogoods månskenskollektion. Faye fortsätter att arbeta med känsla, poesi och saker som är unikt annorlunda.
1. Max Lamb för Gallery Fumi. Designveckan har saknat diskussioner om “design” utan snarare tittat på andra frågor som känts daterade utifrån en lågkonjunktur som präglar England. Den här utställningen som handlade om formgivarens möjligheter och begränsningar, kändes frånkopplat från ekonomi, ekologihets utan snarare fokuserade på “vad kan en formgivare göra själv i en studio utan tusen maskiner eller assistenter”. Intressant, tidlöst och ganska fint. Mer intressant än fint – och då fångar man mitt intresse.