Den ryska tidningen Seasons mejlade och frågade om jag vill bli deras “hero” för numret som kommer ut i juni. Seasons är en lifestyle-tidning som når massor av folk i Ryssland och nu ska man titta på skandinavisk design. Jag fick i uppdrag att välja ut ca 5 platser som är mina favoriter. Jag valde att fokusera på Vasastan. Jag älskar ju Vasastan. Bor och jobbar här. Jag har hängt här sen 1990 när jag fick mitt första jobb på en eventbyrå på Birger Jarlsgatan.
Nastasia och hennes fotograf mötte upp mig på Designgalleriet så att vi kunde ta oss runt snabbt och effektivt. Som deras “hero” så ska jag välja ut platser som jag verkligen gillar, som turister nödvändigtvis inte hittar, och som är platser där en sån som jag hittar inspiration eller kontemplation. Vi började på fiket Valand på Surbrunnsgatan. Valand har sett likadant ut sen 1954, och drivs av samma halvdöva, blinda farbror. Här kan man inte betala med kort och inte heller få en caffe latte.
Nastasia och hennes fotograf har varit i Stockholm i två dagar nu, och bland det första de sa på det här stället var “Oh, de spelar ingen musik här…”. Intressant.
Jag fascineras av att Valand är så där slitet i en stad som är konstant hel och ren.
Efter Valand så passerade vi Hard Rock Cafe (där stannade vi inte…) och gick upp i Observatorielunden. Tittade på Stadsbiblioteket och berättade om Asplund och Stockholmsutställningen 1930 när funkisen föds.
Högst upp på kullen så ligger Observatoriemuseet. Ett fint, litet museum. Här härjade alla våra gamla vetenskapsmän som Celsius och sånt… Det här var tidigare Stockholms högsta punkt.
Jag frågade på Valand om vad som varit vackrast i Stockholm. “Ååååh”, sa Nastasia, “det här är det vackraste jag sett under hela vistelsen.” Och Stockholm är galet vackert i eftermiddagssolen.
Nedför Observatoriekullen och till Vasaparken för att se lite mer moderna inslag. Sven-Harrys. “But why is it yellow?”. Ja…. vad svarar man…?
Fotografen.
Och är man i Vasastan så måste man ju prata om Astrid Lindgren. Nastasia frågade faktiskt om det var här “Karlsson on the roof” bodde… Astrid Lindgren bodde ju i de solkyssta husen vid Vasaparken.
Efter kultur så behöver vi matkultur. Det finns så mycket att säga om ett klassiskt ställe som Tennstopet så jag visst liksom inte var jag skulle börja. Ska man berätta om klarakvarteren och förklara att det är ett vattenhål för tidningsmurvlar? Ska man berätta om den översnickrade Grünwald-målningen som finns i taket? Hur man flyttat all interiör i ett stycke? Ska man berätta att Tennstopet är ett av få ställen som serverar surströmming??
In och titta en snabbis.
“Is it a cheap place?”, undrade man. Egentligen inte. “But there are so many old people here”. Hmmm… man får nya perspektiv på sina gamla klassiska ställen.
Runt hörnet från Tennstopet ligger mer mat. Tranan. Stockholms bästa köttbullar??
Nastasia antecknar. Jag försöker ge en bild av klubblivet på 90-talet…
Tranan idag är ett ganska klassiskt bistro.
Och nere i källaren är det fortfarande klubbkvällar och dj-aftnar.
“But it’s so plain and simple here…” Oooh, det är alltid så jobbigt när folk utifrån tittar på ens gamla klassisker…
Fem ställen hann vi med. Sååå svårt. Det finns ju massor att se i Vasastan numera. Massa. Vi hann inte gå förbi Gröna Paletten med Växbo Lin, eller Klässbols fina butik, eller prata om varför Olssons Skor heter som det heter. Vi hann inte se Bonnier Konsthall eller Hudiksvallsgatan. Inte heller Birkastan – eller fina Atlasområdet. Fina butiken Designista, Hagaparken… kanske besöka Gulddrake-restaurangen Chez Betty, se Centralbadet… Suck… Nästa gång. Jag får se till att ryssarna kommer tillbaka.