Idag öppnar Bea Szenfeld en stor retrospektiv på Helsingborgsbaserade Dunkers kulturhus. Äntligen. Eftersom jag gjort tre utställningar och en uppsjö projekt med Bea så tycker jag att det är fantastiskt. Så klart.
Utställningen täcker så gott som hela Beas produktion. Så gott som. Mycket av det hon designat är återbruk och då finns det bara ett exemplar av den produkten. Så om den är köpt – så är den liksom borta. Men för de flesta av oss blev Bea ett namn först när hon vann i dokusåpan Fashion House. Och faktiskt – här finns några av hennes produkter som hon gjort för tv-produktionen.
Lite mer etablerad blev hon med sina kollektioner gjorda i återvunnet material. Som damkollektionen gjorda av gamla herrskjortor. Jag minns den visningen och det är synd att inte fler produkter ur de kollektionerna finns kvar.
Ett fåtal plagg ur hennes modekollektioner finns också representerade. Bea jobbade hårt med sina kollektioner och gjorde spektakulära visningar. Jag tror att få glömmer hennes visning tillsammans med Gunilla Pontén och livs levande grisar.
Och nånstans efter samarbetet med Pontén så växlade Bea om och började göra mode i papper. Kollektionen Paper Dolls. På Dunkers finns egentligen bara ett plagg kvar ur kollektionen.
Och det är nånstans här som Bea och jag börjar arbeta mer intensivt tillsammans. Hennes kollektion Neptunes Daughter visades i första hand som en modevisning men flyttade sen över till Designgalleriet där den faktiskt var galleriets första utställning. 2008 borde detta vara. Det här blir en kollektion som nånstans fortfarande är bärbar men drar åt det konstnärliga.
Kollektionen efter går under namnet Sur la Plage och visades bara på Designgalleriet. Inte på en modevisning. Och här blir övergången uppenbar. Mode som inspiration, skönhet, hantverk – men inte bärbart. Eller? Den här röda jackan bars ju av Björk under prisutdelningen på Polarpriset.
Utställningen har en hel del filmade klipp som projiceras på väggen. Som Björk med Beas kreation på sig.
Och så klart Bea själv som berättar.
Utställningen i sig byggd som om det vore i en pool. En flört med Beas fascination för vatten och Esther Williams. I ett antal “tittskåp” finns 30-40 kreationer, och utställningen dokumenterar i stort sett allt som Bea gjort. Allt från hennes modekollektioner till kommersiella samarbeten. Utställningen är fantastisk och jag älskar ju Bea. Häromveckan gick Li Edelkoort ut och sa att “mode är dött” eftersom det inte finns någon kreativitet kvar. Kanske bland en handfull coutureskapande kreatörer. Precis som Bea. Hon är superviktig för designsverige och det känns så klart underbart att få hennes historia berättad.
Det jag kan sakna i utställningen är så klart texter. Nu berättar Bea själv i filmsnuttar, men lite mer insatta texter. Och att sätta Bea i ett sammanhang. Ska vi jämföra henne med Vivienne Westwood – eller inte? Kanske en referens till övriga kreatörer som var aktiva i början på 00-talet som t.ex. Sandra Backlund. Helt enkelt en fördjupning av fenomenet Bea Szenfeld.
Lite fler bilder från utställningen.
Delar av utställningen Office Space som vi gjorde tillsammans med Kinnarps
Kommersiella samarbeten med Nespresso och Barilla
Delar ur de senaste papperskollektionerna
Beas senaste projekt tillsammans med Svenska Kyrkan premiärvisades i Sverige. Det är nånstans pappersbebisar som inte är kvar här på jorden längre. Fint och sorgligt.
Men det är ju vernissage också. Bea med sin mamma.
Fredrik Robertsson fick dj:a
Vernissagen invigdes av att jag och Cay Bond fick samtala med Bea om hennes verk och modet idag. Rödhårigast är Lena Wilhelmsson, curator på Dunkers
Man räknade med att 3000 pers kom på vernissagen. Galet mycket folk…
Bea är en av de mest kreativa, generösa, emotionella, inspirerande, galna, roliga och kompetenta designer jag känner till. Jag tycker vi i Sverige ska vara oerhört glada för att vi har henne. Se utställningen.