Jag har varit i New York. Bland annat eftersom det är deras designvecka. Precis som i de flesta fallen så är en mässa det stora navet men det är saker på stan som kanske mest är intressant. Men för mig är ju New York alltid viktigt speciellt med tanke på att vi hämtar så otroligt mycket trend och inspiration från staden. Tänk bara på alla food trucks som fyller Sverige. Vad kommer vi hämta hem nästa år från NY?
Fem dagar. En mässa, en massa aktiviteter på stan – och så klart lite lifestyle. Det är tredje gången jag besöker designveckan. Förra året gjorde jag lite noteringar bland annat här och här.
Det finns så klart massor att resonera kring men jag ska försöka hålla det ganska kort och koncist. Jag gör ett separat inlägg med ren trendrapportering. Men just nu vill framför allt sammanfatta några saker.
Två lite trista iakttagelser är att staden fortfarande dras med många tomma lokaler. Det är som om lågkonjunkturen inte riktigt vill lämna staden. En annan helt sjuk notering är otrevligheten. Det är nästan så att ju finare eller trendigare ställe – desto otrevligare personal. Hypade Dover Street Market vägrade nästan att sälja en t-shirt till mig, och flotta hotellet The Standard betedde sig som svin. Nåväl… Hoppas inte den här otrevlighetstrenden kommer till Sverige.
Innan vi går in på designtrender och sånt så kan jag konstatera att mässan ICFF faktiskt blir bättre och bättre. Förutom att titta på enskilda föremål så kan man konstatera att fler och fler “viktiga” designer och producenter är här. Marcel Wanders, Tom Dixon, Guilio Cappellini, Paola Navone, etc, etc.
Jag fick bland annat käka lunch med Paola Navone när hon presenterade sitt utställningskoncept för Messe Frankfurts mässa Ambiente.
Och stolta Claesson Koivisto Rune som visade sitt galleriprojekt i Mafra. Ett projekt som landat i en kollektion produkter. Bland annat den här pallen gjord i Nikkari. Andra svenskar på mässan var Asplunds, Skargaarden, Bolon men inte så många andra.
En svensk som verkligen blev “talk of the town” var svenska Torbjörn Vejvi (försök uttala det på engelska…). Vejvi bor i Los Angeles och är egentligen konstnär men med viss produktion av objekt. De här lamporna och askarna fick snabbt spridning över sociala medier.
I New York ska man också gå på museer. MoMa hann vi med och såg utställningen med Yoko Onos tidiga.
Men MoMa… Ja, jag vet inte… Det är lite väl mycket folk och “konst-selfies”. Känns inte jätteviktigt. Och speciellt inte nu när man fått Whitney Museum of American Art.
För övrigt också väldigt besviken på MoMas designutställning. Man har gått ut med storslagna tankar om den nya ekonomin, den nya tekniken etc och visar bland annat det här. Utan att förklara på vilket sätt det här är den nya ekonomin, eller den nya tekniken. Snark.
Brottstycke ur den beskrivande texten om vad man vill visa på MoMa. Leder Marcel Wanders knut-stol till ett bättre liv? I så fall – hur??
Men Whitney…. Öppnade för bara någon vecka sen. Och så bra att jag nästan grät. Man har medvetet strävat efter att få med hela Amerika i konsten så massor av kvinnliga konstnärer, liksom svarta. Det lät krystat på pappret. Måste man verkligen kvotera in konsten? Men det är så bra. Så väl berättat. Utställningen går kronologiskt och berättar om konstens utveckling med precis rätt tonläge. Vad är det man gör uppror över, eller berörs av under en viss period?
Jag var helt tagen över relevansen. Whitney var det bästa på hela New York-resan.
Nog om konsten idag. Mat då? Jo, man äter så klart. New York-borna älskar att köa. Shit vilka köer det är till rätt brunch på helgen. Men jag noterar att food trucks försvinner lite för att istället dyka upp som matmarknader. Lite samma koncept som en food truck men man är flera aktörer på samma ställe.
Och så klart specialiseringen av mat. Man ska inte bara vara ekologisk utan superekologisk, eller superglutenfri, eller vad man nu vill vara. Specialisering.
Imorgon får det bli ett inlägg bara med produkter och lite trender…