Äntligen dags för London. Som vanligt i september går en av världens viktigaste designveckor. Jag har inte hängt här på ett par år. För mig har London alltid handlat om diskussionerna snarare än produkterna. Det är egentligen inga stora aktörer som göra några nya lanseringar utan det är är fokus på det lilla, småskaliga och kanske pr-vänliga. Jag hoppade över de senaste åren eftersom jag tycker att London inte riktigt levererat. Det har varit lite “samma, samma”. Och diskussionerna är bara intressanta om de lämnar London, dvs om det blir frågor som dyker upp hemma. Och hur känns 2015? Ett rungande “lagom”. För mig blir London en bekräftelse på det jag känner att vi lämnar, dvs bland annat detta enorma fokus på autensitet, hantverk och närproducerat. Jag menar att det inte är oviktigt, men när alla gör skärbrädor och stylar i samma “new simplicity”-stil, ja då måste vi ju gå vidare till annat som kittlar. Och kan London leverera detta nya?
London har minst fyra mässor och ett par viktigare utställningar. Många menar att staden känns spretig på det sättet men det stör mig inte så mycket egentligen.
Men kan man leverera?
Det mest intressant är dessa upplevelsebaserade installationer. Överst ser vi Viktor och jag som besöker Faye Toogoods utställning på Victoria & Albert Museum och under det står Peter och jag på Somerset House och är plötsligt en del av en grafisk designutställning av Patternity. Båda de här utställningarna har det gemensamt att de är engagerande, involverande och man får nåt att berätta om när man kommer hem.
Man kan jämföra det med de här enormt vackra, snidade trägrejerna. Enormt fint. Väl arbetet. Men har vi inte sett det här till leda lite?
Eller de här coola glasen från Salvatini (Murano) med 3D-printat material utanpå. Väldigt avancerat. Men också väldigt produktigt. Behöver man dem?
För mig handlar London Design Festival om just det här. Vill man ha ytterligare en produkt, eller kan man göra nåt annat?
Och en sista gnällig sak. Håll i hatten… Designvärlden slåss just nu mellan att vilja förändra världen (som t.ex. Daniel Charny och hans fixperts som jag kommer återkomma till flera gånger framöver) och att sälja saker. Man står alltså mellan typ två hötappar. Ska man göra nåt kommersiellt eller viktigt? Man brukar också prata om problemet med att man bygger designstjärnor, eller “designers as stars”. Namnet och varumärket bakom designstudion blir viktigare än innehållet. Förlåt liknelsen men det är alltså viktigare att det är en produkt gjord av Claesson Koivisto Rune än att resonera kring om produkten är bra. Eller nödvändig.
Utställningen på Somerset House verkligen bekräftade hur svårt det är att kryssa rätt mellan alla skär.
Somerset House hade en utställning med tio designer som fick varsitt rum. Arik Levy, Barber Osgerby, Ross Lovegrove, Nendo, Faye Toogood och ovanJasper Morrison och ovan därefter med Barber Osgerby. Och allt kändes sjukt köpt. Barber Osbergy hade sina sponsorer. Jasper Morrison hade Punkt. Och jag fattar. Alla måste sälja. Verkligen. Det är inget konstigt. Men när alla tio är extremt starkt kopplade till ett varumärke – ja då dör ju det konstnärliga lite.
Och sämta j*vla skitutställningen var av Tom Dixon som hyrt ett helt varuhus som han bara fyllt med sponsorer. Ingen kärlek. Inget urval. Ingen tanke. Bara varumärke och kommers.
Skit samma. Jag är bara jag som är gnällig. Missförstå mig rätt. Jag är inte lika upprörd som efter Milano. Där hade jag högre förväntningar. London är inte lika viktigt.
För utställare som Ylva Skarp, Skultuna och Annaleenas Hem så ska det bli intressant att prata med dem i efterhand. Var det värt att ställa ut utifrån ett kommersiellt perspektiv. Säljer dem?
Min roll är ju inte att sälja utan att leta efter nya intryck. Och vad hittade jag? Ett litet urval med favoriter från fem dagar (om du ska åka så räcker absolut två nätter…)
Under femton års tid har Serpentine Gallery valt en oetablerad arkitekt att göra en tillfällig paviljong. I år valde man spanska Selgascano. Det går att se mer på webbtv:n (https://youtu.be/1ro25xRskLM).
Skönt annorlunda
Tyska Neocraft hade också fångat upp denna futuristiska trend.
Österrikiska Mischar’traxler som ställt ut på Designgalleriet hade en egen installation på Victoria & Albert Museum med mekaniska insekter som fladdrade i glaskupor när lampan var på. Inget man vill ha hemma men fint ändå
På Mint hittade jag inte så mycket nytt, utan mer upptrampade fotspår. Lite av en trend som jag vill ha in i 2016 dvs Santa Fe-trenden. Stolar av Nendo.
Mer Santa Fé
Mönster och skinnarbete från hantverkaren Erik Plant för MMW
Trendfärger och mönster från utställningarna
Norska utställningen 100% Norway är alltid bra. Jobbigt bra. Här en vägglampa med uppladdningsfunktion av Ralston Bau
Och Hallgeir Homstvedts lampa som man kan sticka ner rakt i en kruka. Med UV-ljus såklart. Och vinkelbar.
Skön 70-talskänsla hos Sevak Zargarian
Mer intressant. Brook Sigal har gjort en kollektion karaffer för att ersätta plastflaskan. Men en lavasten kan hon göra en “klutt” som ersätter det där plastflaskevattnet. Lavan renar vattnet och tillför mineraler. Smart och ekologiskt.