Milano – sammanfattning

Dags för sammanfattning. Milano 2016. Hur var det? Bra. Och jämnt. Jag tycker att allt egentligen höll en jämn och bra nivå. Inget stack riktigt ut åt någotdera håll. Mässan var bra. Utställningarna på stan var bra. Förra året fick jag ett mindre utbrott över hur dåligt jag tyckte att Milano var. Se här.

I år är det jämnt. Så blir det liksom inga toppar – och inte heller några dalar. Kanske lite frustrerad över all styling men jag återkommer till det. I år reflekterade jag bland annat över att sämsta utställningen på stan i Milano, rockar sockorna av vilken utställning som helst i Stockholm. Jag kanske tyckte att Palazzo Litta var lite tråkig och förutsägbar – men shit vad den hade varit bra en februarivecka i Sverige.

Så Milanoveckan var bra. Jag är nöjd.

Nästan alla jag träffade och talade med får ju frågan om de har sett något spännande. “neeeej, men det är braaaa… kanske var utställningen på Hermes fin…”. Slutsatsen är allt Milano är bra, fint, trevligt, varmt sommarväder. Många var glada över att ha sett Fondazione Prada, men det är ju fusk. Pradas museum är inte en del av designveckan, men nytt i Milano. Det är som att säga att det bästa från designveckan i Paris är ett besök på Eiffeltornet. Men det var fint.

Det jag saknar från designveckan i Milano är de stora diskussionerna. Tidigare år har man sett stora satsningar på material, produktion, hantverkskonsten, miljöfrågan etc, etc, men över lag så är dessa frågor färre. Visst finns de. Absolut. Men i mindre grad än tidigare år. Och jag tror att i och med att designveckan har färre frågor att diskutera så blir hela upplevelsen “snällare”. Elitismen är borta. Istället blir hela veckan ett iakttagande och tittande.

Och här kommer stylingen in. Väldigt mycket handlar om att titta på hur instagramvänligt allt är istället för att titta på produkterna. Holländarna tog in 15000 tulpaner, Arper färgkoordinerade precis hela montern (bilden ovan), Boffi handlade om styling i köket snarare än om nya lösningar och veckans mest instagrammade projekt är Dimore Studio som kanske är designvärldens nya stjärnor. Och de är stylister/inredare snarare än formgivare.

Jag hade kunnat fastna i en surhet här. “Åh, vad allt är ytligt och stylat”. Men jag försöker att inte göra det. Jag väljer att se det som att elitismen minskar och tillgängligheten för flera öppnas upp. Det blir enklare att tycka till eller tycka om nåt om det är i en snygg miljö. Fasen vad ytligt det lät… Svår balansgång.

Veckans bästa samtal hade jag med Margot Barolo över ett glas champagne på Elle Decoration International Design Award. Jag antydde lite att jag var frustrerad i den här världen som består av så mycket “grejer” eller “stuff”. Och Margot som drivit frågan om produktion, tillverkning och kvalitet tvärvände. Hon menade att det aldrig funnits så mycket potential som nu. Dystopiska Barolo menade världen aldrig haft så bra förutsättningar som nu. Tio år tillbaka frågade inte journalister eller åsiktsmaskiner som jag var stolar och saker producerades. Idag är det är självklarhet att fråga om vilka material som används.

Om vi automatiskt ställer rätt frågor så behöver man inte ställa jobbiga frågor om produktion, miljö och andra lösningar. Då kan man fokusera på upplevelser som färg, blommor och bara sköna miljöer. 2016 är ett år när vi alltså njuter och fotograferar.

0 0 votes
Article Rating
Subscribe
Notify of
guest

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments