Jag har varit i Chicago. Egentligen utan ärende mer än att hänga med min kompis Fredrik från Sverige och min kompis Justin som bor i Chicago. Staden räknades länge som “Second City” dvs som den näst största staden efter New York men har idag blivit omsprunget av städer som Los Angeles. Chicago är unik på många sätt. Det är arkitekturstaden och här delas bland annat prestigefulla Pritzker Prize ut, som ju räknas som världens största arkitekturpris. Det är också i Chicago som den innovativa maten föds. Och så är ju Chicago scenstaden med massor av musik. Men en design- och modestad är det egentligen inte.
Chicago påminner till viss del om Berlin. Jag vet… På nåt sätt ska alla städer i världen jämföras med Berlin… Men det som Berlin har – och Chicago – är detta med kvarter eller stadsdelar. Neukölln är annorlunda från Prentzlauerberg och Kreutzberg. Och Chicago kallas lite raljant för “city of neighbourhoods”. Det är Bucktown, Wicker Park, Pilsen, Ukrainian Village, etc, etc. Och precis som i Berlin så är man lojal mot sina stadsdelar. Och precis som i Berlin så pratar man oerhört mycket om sina stadsdelar. Och man irriterar sig över gentrifieringen.
Alla dessa skyskrapor som dyker upp på bilderna här nu kommer framför allt från cityområdet. Jo, man bor här också, men man talar mer om de mindre stadsdelarna. Och i city shoppar man. Chicago är mellanvästerns stad och helgerna fylls till bristningsgränsen på helgerna med folk som reser in för att konsumera. Magnificent Mile säger turisterna. Michigan Avenue säger Chicagoborna. Och här finns alla varumärken med koncept- och flagshipstores. Ingen egentligen unik shopping om man jämför med städer som New York. Men visst är t.ex. GAP en stor och fin butik. Eller Banana Republic. Jag överhörde en konversation inne på Jonathan Adlers butik. En man undrade om Adler nånsin kom till butiken i Chicago. Jo, svarade man, vanligtvis två gånger per år, men senaste två åren har han inte hunnit. Och så känns det lite i staden. Det är en viktigt stad som man bör besöka, men inte tillräckligt för att avstå från annat. Lite som Stockholm på det viset. Stockholm är en stor och viktig stad, men inte superviktig. Tricia Guild åker inte till Stockholm varje år. Och inte heller ägarna till Habitat. Man vill nog, men inte tillräckligt viktigt stad om man jämför med t.ex. Paris. Ja, du fattar.
Chicago har den fantastiska Millennium Park som är full av utomhuskonst. Som den roliga bönan av Anish Kapoor.
Fontänen med bilder av Chicagobor. När kan vi få offentlig konst i Sverige med andra ansikten än vita?
I Millennium Park ligger också Chicago Art Institute som är ett av de bästa i USA.
Man har en egen avdelning för arkitektur och design.
Hangcock Tower, en gång i tiden världens högsta hus. Nu är man inte ens Chicagos högsta. Men ett givet besök ändå. Ligger precis vid Michigan Avenue.
Chicago är ursprungsplatsen för Hersey-godis.
Och en hel del öl görs i området.
Och som sagt. Chicago har en livlig musikscen. Tre av våra fem kvällar tillbringade vi med olika former av jazz.
Andy’s
Och så var vi med på en sån där gigantisk parad… Ljusen i träden tändes på Michigan Avenue.
Det snöade och blev svinkallt. Men fint. Här är Kapoors böna igen.
Millennium Park i snö
Under vår kalla söndag så besökte vi Andersonville. Låga byggnader och ett av alla dessa kvarter/stadsdelar. Jag var här för sju år sen och blev helt tagen. Nu var jag lite mer förberedd. Detta är alltså svenskbygdens huvudstad. Eller ska man sätta in citationstecken “svenskbygden”. Här bodde massor av immigranter från Sverige men som alla säger “de flyttade redan på 70-talet”. När jag då besökte området för sju år sen så var kvarteret fullt av HBTQI-människor som bodde i billiga lägenheter men nu har gentrifieringen kommit hit och det har blivit för dyrt för dem. Istället fylls området av vit medelklass.
Men Andersonville har fortfarande mycket svenskhet i sig. Man firar till exempel Midsommer Fest (http://www.andersonville.org/events/midsommarfest/), en gigantisk gatufest. I år firar man 50 år som Andersonville. Tidigare hade man egentligen inte något tydligt namn.
Slitna Swedish American Museum finns här.
Swedish American Museums t-shirt som man tagit fram som en flört med amerikanska reklamkampanjen “Got Milk?”
Som svensk så kommer så klart många åka till Andersonville. Gör det. Det är roligt med all denna svenskhet. Konstigt. Men här finns också bra antikaffärer occh vintage.
Rundturen med vår guide Justin tog oss till området Wicker Park och Bucktown. Fortfarande låga hus och massor av restauranger. Som Berlin.
Man kan tro att vi är i kvarteret Boystown, men det är Bucktown. Tror jag…
En rolig upptäckt var butiken Unison som startats för ungefär nio år sen. Grundaren som är son till skaparna av Crate&Barrel har pluggat i Finland och arbetat fem år på Marimekko som textildesigner. Butiken som ligger i Wicker Park är väldigt skandinavisk i sin form. Superfina saker.
Chicagoresan avslutades med lite panikshopping och den där obligatoriska ölen i Hangcock Tower. Läskigt med ett hus som rör sig när det blåser…
Hej då Chicago för den här gången. Vi ses absolut igen.