Så blev det då dags för en av årets stora snackisar. Kan man ha en trovärdig utställning om ett företag på en konsthall? Idag var det pressvisning för Liljevalchs utställning om IKEA.
Presskåren tågar in på trasmattor för 69 kronor styck.
Lounge med Fronts nya stol från IKEA.
Jag blev glad när jag såg att man tagit in ett nytt verk av Anders Lagombra Jakobsen. Han är förmodligen den konsthantverkare/slöjdare som har starkast relation till det stora företaget. Men det var också den enda formgivaren som fått “tolka” IKEA. Det måste ju finnas fler i världen som tar IKEA-grejer och gör nytt med?
Lounge.Nytt och gammalt. Men nästan så att man letar efter prislapparna.
Staffan Bengtsson (curator) och Mårten Castenfors (konsthallschef) med sista “pusselbiten”. Skyltarna i utställningen var som olika pusselbitar.
Det fanns några stationer eller rum som bjöd in till aktivtet. Här från barnrummet. Men lite “too much” med katten som säger “I love IKEA”… Men rummet ska också gestalta hur IKEA bjöd in barnen i finrummet. Klippan kom året efter att FN utsett 1978 till Barnåret.
Mitt favoritrum i utställningen var det textila rummet. Här har man gjort installationer som känns “konsthalliga” och ändå nostalgiska och roliga.
Från skylten i textilrummet. Fiiiiiint. Jag vill också ha en egen mustsch-kille.
IKEAs 1700-talsserie kommer jag väl ihåg. I det här rummet har man lite djärvt ställt originalet bredvid den nyproducerade varianten. Man kan väl egentligen säga att det är här man lyfter frågan om kopiering egentligen. Vad är original och vad är okej att kopiera?
Ett rum med “designprocessen” och om hur olika produkter kommit till.
Mycket nostalgi.
Några fina installationer, men inget “rocket science”.
Anna Elfverlund, en av IKEAs trokänare på designavdelningen. Jag har varit på föreläsning med henne och hon är oerhört karismatisk.
Mårten Castenfors och Staffan Bengtsson
Så klart en historisk exposé.
Verner Pantons stol för IKEA.
Nå – vad är betyget på en sån här utställning? Helt okej. Absolut godkänt. IKEA engagerar och jag tror att alla som var där tänkte att de skulle ha gjort vissa andra val. Men det är inget som är dåligt. Jag kan väl sakna just det här med att se hur andra tolkar IKEA. Allt från Anders Lagombra till de här nya sajterna (Ikeahacker.com) eller varför inte Bemz. Men man har liksom fått med allt – den egna designen, PS-kollektionerna, nostalgin, historian, barnen och även kulturkrockar utomlands. Det känns heltäckande och genomarbetat, men visst letar man prislappar och frågan är om det är utställningens fel eller om det ligger i mitt beteende?