Igår var jag på öppningen av Konstfacks examensarbeten. Och shit pommes frittes. Nu händer det grejer. Äntligen! Kanske är det så att vi går in i ett nytt decennium eller så är det nåt annat i luften, men det jag såg igår visar helt klart på en ny generations formgivare. Borta är alla “jag”-referenser. Vi lämnar det här grottandet i den egna, ego-centriska historien och tittar framför allt på skrået. Vad betyder det att vara formgivare när alla med ett par enkla tryck på datorn kan rita en egen stol? Vad ska en designer bidra med? Vad är det som gör en produkt av en formgivare unik till skillnad från den som amatören gör??
Jättespännande. Det roliga är att precis samma diskussion dök upp senare på dagen när jag var på Fotografiska. Vad betyder det att vara fotograf när alla kan ta bra bilder med sin egen mobilkamera?
Konstfack lämnade såklart inga tydliga svar, men jäkligt intressant att frågorna dyker upp nu.
Nina Westman hade gjort sitt magisterarbete kring funderingar om huruvida glas kunde vara annat än skålar, vaser och dryckeskärl. Hon har gjort glas till en teaterföreställning på Unga Klara. Kanske borde glaset vara en del av scenkonsten i framtiden? Helt klart så gjorde många studenter mer konceptuella verk än rena produkter…
Men visst fanns det produkter också. Och även då handlade det om formgivarens roll. Här är Anette Gulbaeks examensarbete. Hon åkte ner till Swaziland för att arbeta med ett glasbruk därnere och ta fram produkter som den lokala befolkningen ville ha – och helt klart efter den lokala smaken. Det känns inte så Stockholm 2010… Men otroligt intressant att igen resonera kring – vilken roll ska formgivaren ha i framtiden när alla kan göra likartade produkter. Kanske ska man åka till Afrika och lära befolkningen göra eget glas?
Margot Barolo känner många till. Hon har gjort keramik för Höganäs, produkter för Svenskt Tenn etc. Hon satte sig i skolbänken och resonerade också kring de här frågorna kring produktion. Vad betyder det att ha en formgivare bakom en produkt? Finns det ett värde?
Massproducerat eller unikt?
Margot Barolo till höger, och till vänster står Zandra Ahl, professor för glas och keramik på Konstfack. Det är hennes “kull” som går ut nu. Jag fick en fantastisk genomgång med Zandra och det är ju så klart också därför jag blir så extra exalterad över de här verken och frågorna.
Googla Ivana Kralikova så kommer du att få se söta, näpna små keramiska verk som närmast påminner om Alice i Underlandet. Hon tog sin magisterexamen här i Stockholm och visade detta… Ser ut som ett bombnedslag… Men Ivana ställer också frågor om konsthantverket och dess roll. Här resonerar hon kring produktionen och har skapat verk som hämtat inspiration från matlagning. Hon menar att design och konsthantverk ger samma endorfin-kick som matlagning.
Och tittade man närmre så såg man att här växte det krasse…
Eller inser att den här klumpen ser ut som bakat bröd…
Vi lämnar den här otroligt intressanta och viktiga diskussionen för att titta på årskullen i övrigt. Här kommer en produktkavalkad och mina favoriter.
Lies-Marie Hoffmann har gjort en möbelserie direkt utskuren i en trästam. Fint, och väldigt “nu”. Jag tror att det här kommer bli en av de mest omskrivna produkterna från kullen. Känns som att alla gillar trä och vurmar för naturen. Jag kan tycka att det känns lite gjort… Tänker på kanadensiska och amerikanska formgivare…
Lucas Dahlen har gjort de här lamporna i organisk form. Fantastiska. Men med risk för att låta som en bitter gammal designräv så har vi ju redan sett liknande verk av Pieke Bergmans. Jag gillar både Pieke och Lucas, men Pieke var ju liksom först…
Jag hoppar lite bland magistrar och kandidater. Här besöker jag glas- och keramikkandidaterna. En kille som vi verkligen (!) ska hålla koll på är Jacob Solgren. Förra året slog han världen med häpnad med sin tekanna som såg ut som en stubbe. På Konstfack hade han byggt som ett rum med referenser till det egna jaget (ja… jag vet… det är precis det vi håller på att lämna, men han är duktig!).
Bilden ovan är en spegel med patina. Fyrkanten är egentligen en reflektion av Jacobs hud med ett blåmärke. Vad är det man ser i sin egen spegelbild??
Jag var tvungen att ställa mig i bilden för att de den lite perspektiv.
Emelie Johansson hade gjort de här broderade lamporna. Fint. Men också nåt som vi kommer att lämna bakom oss. Hur viktiga blir de här när man kan köpa massproducerade varianter via LampGustaf?
Simon Key Bertman, magister på textil. Ja, jag ska ju inte sticka under stol med att jag hänger ganska mycket med Simon och jag gillar både honom och hans design. Vi har pratat mycket om att han borde resonera kring sina textila verk i termer av kollektioner och att det ska finnas både dyra och billiga varianter. Och jag tycker att han lyckats. Han har jobbat med ett sporttema där en sport som t.ex. pingis får en matta och en kudde. Mönstret är spelplanen och intensiteten av färg beror på statistik över hur ofta en boll träffat den delen. Alltså ju oftare man slå till höger, desto mörkare nyans.
Squash. Matta och kudde.
Badminton. Matta och kudde.
Maki Okamoto resonerade på silversmidet över det här med muggar och koppar. Fin installation.
Chen Karlsson borde vara känd för många. Han har visat både på Greenhouse och på Formex. Fint.
Jag vet inte riktigt om jag fattade den här studenten, men det finns nåt jag tilltalas av. Jag tror att det är så här… Ami Izaki har resonerat kring en lunchlåda (den runda delen) och så kan man addera “kragar” från gamla serviser så blir det fint. Allt började med att matallergikern Marcus alltid ville ha sitt eget porslin. Fattar inte… men det är en fin tanke. Ta med lunchlådan och sätt på en krage så får du en fin lunch.
Det här är också en stol det kommer skrivas spaltmeter om. Årgångens kanske mest “designiga” produkt. Fint med en rakare och modernare variant av Thonet-stolen. Fint med det svarvade ryggstödet och detaljer som gummifötter för att undvika skrapljud när man drar stolen på golvet. Den här formgivaren kommer kliva rakt in på den svenska designscenen utan att tveka. Olle Gustafsson – lägg namnet på minnet.
Om stolen ovan är en självklarhet på den svenska designscenen så är det här skåpet mer min grej. Jag tok-gillar det. Jag pratade en del med Amalia Sjöholm och konstaterade att det här skåpet får vi nog inte se i produktion i Sverige – men kanske utomlands! Hon har förgyllt ådringen i skåpet med guld och blå färg för att förstärka träkänslan – och adderat extra träbitar med kvisthål. Galet – och roligt.
Yuko Wakanabe gjorde fina textilier för barn. Lite origami…
Anna Hedström och Emmelina Borgkvist
Glad och stolt rektor, Ivar Björkman