Söndag i Jerusalem. Långsam frukost och sen iväg. Vi bor som sagt på Mamilla, ett två år gammalt designhotell. Den yttre fasaden är ritad av israeliska arkitekten Moshe Safdie och inredningen är gjord av självaste Piero Lissoni. Hotellet är faktiskt kosher så när det är sabbath så får man ingen cappuccino eller åka hiss.
Vi åker en bit utanför stan, till Yad Vashem, som är museet i Israel som berör Förintelsen i Europa.
Vår guide Karl har så klart föräldrar som kommer från Europa och som har överlevt. Han lämnar oss vid entrén och låter oss själva gå runt. Det är så klart fruktansvärt emotionellt för honom att se allt gammal komma tillbaka. Han sätter sig i kafeterian och läser en bok istället. En och en halv timme ägnade vi åt museet och det var tajt om tid. Vi hade lätt kunnat vara där fem timmar.
Museet handlar verkligen inte bara om judar utan om alla som påverkats av förintelsen. Romer är med, handikappade och politiska fångar. Även människor som hjälpt utsatta uppmärksammas. Tusentals träd är planterade för vad man kallar “righteous gentils”. Det största trädet vid entren tillhör Raoul Wallenberg.
Massor av träd är planterade.
Museet är ca två år gammalt och man får inte fotografera inomhus. Ett superbra museum. Kronologiskt, engagerande, pedagogiskt. Lagom sorgligt. Jag grät så klart. Hur kan man inte?
Snabb tur genom landskapen. Här föddes Johannes Döparen. Swisch.
Tillbaka till Jerusalem. En tur i city för att se hur kommersen ser ut utanför gamla stan.
En ny kreativ kipa kanske?
En pirat-kippa, eller en lacoste-kippa?
Middag intas på trendiga Machneyuda. Precis som på Tel Aviv-stället Le Salon är det hög volym på musiken och stämning – men framför allt fantastisk mat.
Trångt och härligt. Och massor av folk är fortfarande utklädda. Man firar ännu en dag av purim. Eller egentligen på undantag. Man förskjuter hela purimfirandet en dag eftersom staden har en stadsmur. Vet inte om jag fattar alla regler men om det är fest så är jag gärna med.
En tjej som heter typ Karin (Karym??) guidar oss genom natten i Jerusalem. Vi börjar på en privat fest.
De har en tjej som kroppsmålar. Det är visserligen varmt som en svensk sommarkväll, men jag vill inte klä av mig helt. Så jag tänker att kroppsmålartjejen kunde ge mig nåt sailor-aktigt i ansiktet.
Ett ankare i pannan. Why not. Happy purim eller chag sameach (happy holidays).
Kvällen fortsätter och vi går till gamla marknaden. På åtta, nio år har den här platsen exploderat med barer och fester. Här baren Casino de Paris.
Och det är gatufester precis överallt. Hundratals, tusentals ungdomar skrattar och festar. Eftersom det bor folk i området så stänger allt ungefär vid ett.
Och jag pratar så klart med våra nyvunna vänner om skillnaden mellan Jerusalem och Tel Aviv. Och huvudstaden har den här reserverade, sofistikerade inställningen som alla huvudstäder har. Jag tänker t.ex. på New Dehli och Bombay. Huvudstaden ser gärna ner på den mindre, mer partyorienterade staden. Jag gillar Jerusalem, men jag kom först till Tel Aviv och blev lite förälskad i landet redan där så jag vet inte vilken stad jag tycker bäst om. Jag älskar bauhaus-husen i Tel Aviv. Festerna, maten. Jag hann ju inte se stranden… Jerusalem har historian, komplexiteten, diskussionerna. Alla pratar om religiösa minoriteter hela tiden – och gillar det. Helt plötsligt skriker minareterna eller kyrkklockorna “oh, så vackert” utbrister jerusalemborna.
Idag måndag är det några stopp till på vägen. Klagomuren, israeliska museet och sen bär det väg mot flyget. Men det är knappast sista gången jag är här. Jag vet inte om jag kommer följa med på Karin (Karem?) och hennes killes bröllop i augusti, men det känns väldigt typiskt israeliskt att bjuda med en nyvunnen kille från Sverige på en sån grej.