Klockorna som finns på instrumentpanelen återkommer som ur i inredningskollektionen för BoConcept.
BoConcept har fyllt sin accessoarkollektion med massor av bilar.
Och bilmärken i mattan.
Resten av eftermiddagen ägnades åt att strosa genom kvarteren i city.
Och till slut kom jag fram till eftermiddagens museiebesök. Jag gick till Judiska Museet i Berlin. Det är ett museum med några år på nacken. 2001 invigdes det efter arkitekten Daniel Liebeskinds anvisningar.
Jag har ondgjort mig över min kontakt med museets arkitektur på Facebook, och ska försöka hitta nån slags nyansering. Ja, jag är skeptisk till arkitekturen. Museet ska skildra judarnas och tyskarnas gemensamma historia sen 300-talet och en stor del handlar så klart om förintelsen. Jag tycker inte man lyckas så bra. Arkitekturen känns distanserande. Som om att väggarna är viktigare än föremålen man visar bakom glasväggarna. Förintelsen är ett komplext ämne och jag kan tycka att arkitekten har lyckats med att fånga den ångest och vilsenhet som fanns, men förintelsen handlar om fler komplexa saker. Jag känner att arkitekten har fokuserat på en sak tydligt och därmed kompromissat på andra områden.
Jag vet inte hur jag ska säga det… Men jag är besviken. Daniel Liebeskind är en av våra stora arkitekter och jag tycker inte att den här arkitekturen är speciellt bra. I alla fall inte när det gäller att förmedla någon slags känslor eller erfarenheter kring judarnas utsatthet kring förintelsen. Jag har precis besök Israels stora museum om frågan och där blev jag mycket mer berörd än här. Jag tycker att den här utställningslösningen är distanserad, kall och objektifierad.
För mig osynliggör man offren på bekostnad av snygg arkitektur. Jag förstår inte, lär mig inget och känner inget.
Liebeskind har medvetet valt att ägna större ytor åt tomrum för att man som besökare ska känna avsaknad av judar i dagens Berlin. Är det verkligen det man känner?
Jag ska inte ägna för mycket uppmärksamhet åt Liebeskinds arkitektur, men jag kan konstatera att jag berördes djupt och grät floder efter besöket på Yad Vashem i Jerusalem, där museet dels gav en pedagogisk bakgrund och förhoppning om framtiden, medan den här utställningen och arkitekturen mest känns som ett skrytprojekt där Liebeskind vill missionera sin vision utan hänsyn till det judiska kollektivet.
En spännande dag i Berlin avslutas med middag på Grill Royal och sen efterfest på hotellet.