Jag är som sagt på världens största badrumsmässa, och jag kan liksom inte låta bli att resonera kring det här hur man skildrar människor i duschen. Alla duschar ju nakna. Eller inte riktigt alla, men de flesta gör det. Finns det något man kan läsa ut om hur vi skildrar människan i duschen? För det första. Den duschande människan är kvinna. Och hon skrattar. Det är tydligen helt ologiskt roligt att duscha.
Om hon inte skrattar så ler hon lite njutningsfullt.
(alla duschar minsann inte nakna)
Eller så är hon helt inne i egna tankar.
(här också som skyltdocka)
Nästan lika ofta som hon ler med nedslagen blick, så tittar hon på oss betraktare.
(hon är väldigt sällan illustrerad på det här sättet utan framför allt fotograferad)
Endast vid ett fåtal tillfällen är hon påklädd. Notera att det är mannen som är naken på bilden.
(lite påklädd i alla fall)
Mannen finns så klart också i badrummet. Här är han påklädd, på väg någonstans med sin gitarr. Men barfota.
Män förekommer oftare som illustrationer än kvinnor.
Män är så klart mer aktiva i badrummet än kvinnor.
Men figurerar så klart även som rena objekt. Däremot passiviseras inte mannen med den nedslagna blicken. Jo, en bild längre ner…
Det som däremot är påtagligt är avsaknaden av blandad etnicitet. Det är uppenbarligen bara vita, europeiska kvinnor som duschar. Jag hittade två undantag. Dels den här afrikanska kvinnan.
Och den här mannen – som också är den enda helt nakna mannen med nedslagen blick.
Kan man dra några slutsatser av detta? Så klart. Visst är badrumsbranschen uppenbarligen en konservativ bransch där man fastnat i en kvinnosyn, men jag trodde att den skulle vara värre. Jag trodde helt ärligt att det nästan bara skulle vara nakna kvinnor i någon slags erotisk kontext, men det finns lite hopp om livet. Däremot är det uppenbarligen bara vita människor som duschar. Konstigt.
Bra skrivit!