Konstfacks examensutställning. Äntligen är det dags för en ny generation designer att sätta sin prägel och läsa av vår samtid. Hur tänker de att vi ska lösa vår behov? Vilka problem löser de?
I år är jag faktiskt inte först ut med någon slags resonemang om utställningen. Svensk Form-medarbetaren Boris Vasic har redan hunnit lägga ut några rader här. Boris menar att årets upplaga är “är mindre flum och mer produkter, mer funktion. Konkret och enkelt.” Håller jag med? Så klart inte. Jag skulle vilja säga att årets upplaga studenter är mindre intresserade av att göra en produkt. Istället vill man visa sin process, sitt resonemang, sin nyfikenhet, sin identitet. Alltså flera mjuka värden. Att göra en funktionell stol räcker inte längre utan den måste ha storytelling. Konstfack visar på studenter som gör möbler utifrån känslor som blyghet, kreativa processer efter hur fort man jobbar eller skapar små museer över sig själva.
Kanske är det ett tecken på anti-konsumtion? Vem orkar med produkter egentligen? Är det inte historier vi behöver snarare än nya saker?
Är det dåligt? Nej, verkligen inte. Uppenbarligen är det här vår samtid så vi måste ju bedöma det utifrån de premisserna. Jag gick från Konstfack med massor av känslor. En del sjujäklars bra, och en del idiotiskt dåligt. Men så är det. Och det är ett bra år. Konstfack visar 2013 att man är en del av samtiden.
Här kommer bilder och resonemang från min rundtur.
Mina första intryck kommer från de grafiska studenterna. En hel del bra. Jag blev smått förälskad i Marcus-Gunnar Pettersson som gjort ett spel utifrån en mystisk bok från 1420, Voynichs Manuskript. Boken är tydligen full med tvetydigheter och ingen har riktigt lyckats tolka alla de målande beskrivningarna. Och detta har då blivit ett spel. Superkul.
Esther de Groot har gjort en textil serie med masker.
Jesus Verona med en gigantisk mobil på ett nytt sätt.
Det skapas som nya historier beroende på hur mobilen rör sig.
Erik Nygren har gjort ett bord som man kan få att växa. En tolkning av “compact living”.
Hedvig Carlin har gjort ett bord som går att höja upp i taket. Både Erik och Hedvig har varit duktiga på att identifiera och lösa problem. Mycket duktigare än många andra formgivare. Jag är inte helt övertygad om lösningarna däremot. Varför ska man dra ut ett bild med fem centimeter i taget? Som ett dragspel? Njae… Och Hedvigs bord som går att höja upp i taket – varför är det så fult undertill? Som sagt, full pott för att man identifierat och löst ett problem. Hundra poäng. Men jag är inte nöjd med slutresultatet. Jag tycker man kunde tittat på varianter av problemlösningarna.
Men under rundvandringen på Konstfack så hamnar jag inte så ofta i frågor om funktionalitet som hos Erik och Hedvig utan snarare om andra värderingar. Mathilda Dahlqvist har gått igenom “finskåpets” historia och slutligen landat i en produkt som speglar henne, hennes behov och hennes värderingar. Skåpet är målat på insidan så att det precis som på gamla skåp kan stå öppet när det är fest, och multipla lösningar på hur öppet skåpet ska vara.
Sara Strömbäck har gjort en möbelkollektion på sju produkter som är gjorda efter olika tempon i musiken. Snabbt, långsamt och mittemellen. Här har man inte heller identifierat ett problem som ska lösas utan snarare tittat på inspirationen. “Men behöver vi göra möbler snabbt?”, undrade jag, och Sara menade att det är bra. Det gav henne en friare tolkningsmöjlighet. “Men blev det verkligen snyggt?”, frågade jag. Ja, svarade Sara.
Frida Hellberg har inte heller tittat på funktionella lösningar utan vill hellre titta på känslor och möbler. Hon menar att möbler kan vara kommunikation. Pallen ovan är kanske tydligast som representerar “blyg”. “Måste möbler också vara kommunikation? Räcker det inte att allt annat är kommunikation som t.ex. mat, musik?” “Nej, det behövs mer kommunikation”, menar Frida.
Nick Ross visade tre produkter. En bokhylla i plast, ett bord i marmor och en spegel. Fina saker. Verkligen. Syftet här har också det handlat om storytelling på hög nivå. Nick har tittat på produkter från museer, resonerat kring hur de presenterats och sett ut – och sen gjort samtida produkter av dessa museala objekt. Marmorbordet kanske är tydligast. Vi vet att under antiken så målade man på marmor, och nu har då Nick gjort ett marmorbord med blått på. Bokhyllan hämtar inspiration från vikingarnas bärnstensexport som nådde hela vägen till Medelhavet. Idag exporterar vi inte bärnsten – men väl IKEA-hyllan Billy. Så Nick har gjort en bärnstensfärgad Billy-hylla. Ja, som du märker så blir det väääääääldigt mycket information, och man värderar objektet nästan mer efter hur bra historia det är, snarare än dess funktionalitet.
Johan Andrén har tagit en ekstam och utifrån stammens form tagit fram olika produkter. Intressant men kanske inte så praktiskt.
Jag har två favoriter från Konstfack. Jag avslutar med Matilda, men här är min andra favvo – Gustav Persson. Han har gjort en serie möbler utifrån en japansk teknik som kallas “joinery”, dvs man sätter samman delar utan skruvar eller lim. Och ett fantastiskt vacker bord. Otroligt snyggt, intressant och funktionellt. Det står verkligen ut från övriga examensarbeten.
Charlotte Ackerman har också en bra funktionell approach. Hennes matta är rullbar så att man enkelt kan göra en sektion man kan sitta på eller luta sig mot.
Charlotte hade också gjort en poetisk rumsavdelare där ljuset är det centrala snarare än ljudet.
Jimmy Gustavsson hade gjort ett kokset för utomhusbruk där upplevelsen är i centrum. Funktionella lösningar.
Det känns som att institutionen för glas och keramik famlar lite i mörkret just nu. Efter några år när Zandra Ahl styrt elever med järnhand så känns det just nu ganska spretigt, självcentrerat och produkter ämnade för konstscenen snarare än i en glasbutik. Jag kan inte låta bli att förälska mig i de skäggiga keramiska figurinerna av Alexander Tallén.
K.M. Joakim Ögren är en fantastiskt driven student. Här med smaragdgröna glasdetaljer.
En textil installation av Sarin Tasnathepgamol.
Jag skriver här ovan att Gustav Persson är en favorit, tillsammans med en annan elev, och det är Matilda Lindblom. Hennes kollektion med stolar är kreativa, samtida, aktuella, snygga och galet bra. Räkna med att få se i butik om ett år. En stjärna. Här på bild med Daniel Svahn. Sa jag att stolarna dessutom var ergonomiskt sköna att sitta i? Phew… så bra….