Det är återigen dags för studentutställningar, alltså ett tillfälle när 20årignåntingpersoner laddar och laddar och laddar för att göra sitt avtryck i världen. Någon har räknat ut att det examineras 200 designstudenter i Sverige. Och då räknar man med hardcore design, alltså inte angränsande områden som arkitektur och grafisk formgivning. Examensutställning är spännande. Hur vill blivande designer lansera sig? Och hur ser en “generation” ut? För mig är det spännande. Jag tror att det ungefär varje år examineras en Simon Key Bertman eller en Johan Lindstén. Formgivare med talang och driv. Men det är nog bara vart tionde år det examineras en Monica Förster eller en Front, alltså en internationell stjärna. Och nu ska jag beta mig igenom Konstfack, Malmstens, Beckmans, slinka förbi Berghs och Forsbergs.
Och jag gick från Konstfack i lördags med en ganska konstig känsla. Det var extremt pratigt. Otroligt få produkter. Prat, prat, prat. Idag (söndag) har jag bara hunnit se två studentutställningar och det känns otroligt befriande att komma till Malmstens där fokus är på material och hantverk. Och prat. Men inte tillnärmelsevis lika pratigt som Konstfack.
Men jag tänkte – “det är ju det här jag önskat”. Det kändes som att efter massor av år med kompetenta produkter så längtade jag efter lite kommunikation. Då. Jag kände mig förvirrad. Är det det här jag längtat efter? Jag var tvungen att gå tillbaka till mina intryck från examensutställningen 2013 för att se – den här pratigheten, är den ny?
Och min slutsats är väl att pratigheten är lika intensiv som förra året, men där fokus 2013 var på “jaget” så handlar 2014 om samtiden.
Ta till exempel Paul- Robin Sjöström på glas & keramik som fascineras av sport under OS-året 2014 och med annalkande fotbolls-VM. Vad är sport?
Eller Stina Lords nästan disneyaktiga installation kring hantverket. Finns hantverk på riktigt, eller är det bara en serietidningsillussion?
Och så klart konstruktionen kring modevärlden. Finns det något “äkta” i modevärlden? Ytterst aktuellt i en tid när vi diskuterar allt från skönhetsideal till produktion ifrågasätts. Här från textilavdelningen av Lisa Axelsson.
Allt det här är otroligt bra. Ifrågasättande, diskuterande, resonerande, utbildande… Jag är glad.
Det enda jag kan sakna är humor.
Jag kommer ihåg runt 00-talet när vi definierade svensk design som något som var välgjort och med humor. Det var Anna Kraitz. Eva Schildt och Margot Barolo som alla gjorde produkter men med något som fick oss att le. Ta Annas flätor, eller Evas parkbänk som sen togs upp i produktion av Design House Stockholm, eller Margot Barolos piercade skålar för Svensk Tenn. bra, snyggt, välgjort och med glimten i ögat.
Det finns inte 2014. Det är inte Konstfacks fel. Det finns inte humor nånstans i designsverige idag. Så är det bara. Allt är gravallvarligt. Och då är Konstfacks examensutställning en del av sin samtid. Allvarlig, diskuterande, seriös, världsmedborgare, bra.
Överraskningarna hoppas jag hitta nån annanstans. Det här är habilt. Bra. Jag är nöjd. Hoppar inte av glädje, men nöjd.
Fin träinstallation av Anna Ihle
Bilden med geväret som är överst och lådorna med slanggurka kommer från Marie Andersson som gjort en installation om hennes farmor och hennes beröring med egyptier. En företeelse som skedde på 50-talet och som gav effekter för hela familjen. Kanske aktuellt idag igen med tanke på romer som huserar i Sverige.
3D-textil av Ida Pettersson
Samma bild, men olika uttryck på matta av Anneli Tegelberg
Linnea Bergmann intresserar sig för material och hierarkier.
Utställningens mest humoristiska och kreativa projekt kom från Linn Sjöstedt. Ett experiment mellan material och ledstänger.
Jag blev lite tagen av Ammy Olofsson som experimenterat med kroppen och blåst glas. Lite krystat med snyggt. Det runda fatet har genererat kroppsenergi som blir grafer som syns i objektet ovanför. Lite krystat, men fint.
Ammys fortsatta fascination för vikter och kroppen. En del av hälsotrenden?
Vår jakt på historia och legitimitet? Emelie Magnusson resonerar med oss om skapad historia. Storytelling…
Enormt fint och välgjort av Emma Ekstam
Storytelling om alla människor omkring oss som vi inte ser… Joakim Ojanen
Fantastiskt roligt och annorlunda. På industridesign hade Oskaar Heiwe har gjort en leksak som är lika stor som en mobiltelefon – men här med hantverksfokus.
Fint med glaset som ett levande material hos Henrik Georg Fredberg
Ett bord med uthuggen yta som därmed kräver specialservis. Roligt och speciellt. Av Sofia Almqvist.
Min officiella favorit är nog ändå islampan av Siri Bahlenberg och Sofia Bergfeldt. Man fryser sin egen skärm. Den smälter så klart, men man kan alltid frysa en ny. Det är ett projekt på flera plan. Miljövänligt och en kommentar om vår skiftande inredningsbehov. Förändringen i ett objekt är också intressant. Kan vi någonsin återskapa samma skärm igen? Oavsett – en klurigt, smart och intressant projekt.