Beckmans 2016

Jag har avverkat Konstfack och Malmstens examensutställningar. Torsdag så tittade jag på Beckmans. Innan jag går in på djupet så måste jag säga att jag ändå är väldigt imponerad av alla studenter på alla institutioner. Det finns en hög grad av allvar och ansvar. Man släpper “trender” och arbetar på allvar med designprocesser och verkar tycka om sitt skrå. Det är en slags stolthet över generation 2016.

Anyway, Beckmans har jag ibland tyckt varit sjukt ojämnt. Fantastiska toppar och fantastiska dalar. Lite flamsigt. Ibland har jag gått därifrån och tänkt “vad gör de med våra blivande formgivare”. Men sen några år tillbaka, ja, kanske så många som fem, sex år tillbaka, så har man ryckt upp sig. 2016 är bättre än på länge. Den 3 juni ska jag dela ut mitt Designgalleriet stipendium till den student som jag tycker lyckats bäst, och jag ska ju inte på nåt sätt avslöja vem här. Det gäller att hålla tungan rätt i mun. Tre projekt vill jag särskilt lyfta upp.

Anna Sjöberg Wernerson har arbetat med bestick och ergonomi. Ergonomi som att hjälpa till att äta – men inte för den som har en fysiskt utmaning – utan för den som har en mental blockering som t.ex. de med ätstörningar. Sjöberg Wernerson har arbetat med fokusgrupper och utforskat området grundligt. Det finns otroligt många detaljer i besticket. Det ska se “vanligt” ut ovanifrån, balansera bra i handen, inte låta “huvudet” röra bordsskivan, etc, etc. Jag såg det som ett vanligt snyggt bestick först men blev imponerad av designprocessen bakom.

Skeden är 3d-printad i stål.

På Malmstens blev jag imponerad av Anders som gjorde en maskin så att du kan bli din egen stolproducent. Matilda Beckman har gjort en ambulerande butik. Är detta ett sätt för framtida formgivare att överleva? Småskaligt, unikt och på udda platser. Jag gillar det.

Det finns något omedelbart och tydligt över Sanna Gripner och Märta Hägglunds stoppade parkbänk. Den ikoniska formen gör att den känns igen och skapar nån slags trygghet. Och samtidigt är det en möbel som så tydligt berör frågan om hur utemiljöer flyttar in. Jag tänker de här möblerna bredvid ett växthus i en reception. Kanske på ett sjukhus? Lättstädat.

Vera Panichewskaja har arbetat med sitt ryska arv och samtidigt gift art deco med 70-tal. Träinfärgningen är en slags “fejkintarsia”. Bänken (ja, jag vägrar kalla det för dagbädd) är fantastisk.

Jag älskar alltid när man diskuterar smak. Det är en av mina hjärtefrågor och det får mig att bli glad. Isa Andersson har tillsammans med tre esteter gjort produkter. Dessa esteter har en estetisk som normal sätt inte är i finrummet eller betraktas som bra design. Som ovan, en spegel gjort tillsammans med en nagelteknolog (nagelskulptris), en vas i skinn ed hennamönster och nederst smycken tillsammans med en tandhygienist som gör vackra tänder.

Elina Johansson har framför allt experimenterat med hållbara material. Ovan detaljbild från kaffesump som sen görs till bordskiva. Även lack är återvunnet material. Och det är imponerande att Elina faktiskt gjort allt material själv förutom stoppningen i själva pallen. Stort projekt.

Johanna Palm har gjort utekärl för växtplanteringar. Allt är vikbart och föränderligt så att man kan anpassa efter t.ex. en refug eller en husfasad.

Sara Sjöbäck arbetar också med estetiken som grund. Här diskuterar hon flickigheten.

Tina Eklund har gjort en vattenkokare. Det är massor av ekologiska aspekter som t.ex. en tydlig måttsats i kokaren så att man ser hur mycket vatten man använder. Kokaren ställer man på induktionshäll så inga sladdar behövs.

Kristina Kruuna har gjort en fåtölj för fönster. Med inspiration från dagdrömmar och prinsessan på ärten så menar hon att man borde sitta vid fönstret och bara vila lite oftare.

Killarna då? Det låter som att det framför allt bara är tjejerna som levererar men killar kan också. Benjamin Curtis har gjort klassiska “museum pieces” eller saker som skulle funka på ett designgalleri (vilket??). Han har inspirerats av brutalistisk arkitektur och gjort möbler som bord, hylla och stol. Snyggt som sjutton.

Mannen med världens längsta namn Tim Richard Arian Karlsson har gjort speglar som påminner om arkeologi eller kanske dataspel.

Slutligen har Aron Lidström gjort en rullande designbyrå. Aron återkom ofta till ordet “platsspecifikt” och han vill alltså kunna cykla till en plats för att där göra sin designlösning, dvs inte framför dator.