Nu i juni visar vi en spännande utställning med glasformgivaren Ludvig Löfgren här på Designgalleriet. Han gör en resa över hur han arbetat, vilka utmaningar som funnits och med vilka tekniker som drivit honom. Nio år. Hela utställningen består av ett 40-tal objekt från Kosta Boda och Målerås. Det är egentligen bara verk som är i serieproduktion som visas, dvs inget konstglas. Utställningen går under namnet Nio år till skogs. Utställningen står på Designgalleriet 2 juni till 30 juni.
I utställningen har Ludvig målat sin produktionshistoria på väggen – via frihand. Inte ett enda blyertsstreck innan.
I utställningen visas alltså de massproducerade produkterna tillsammans med bild-anteckningar på väggen.
Första gången jag på allvar jobbade med Ludvig var när han introducerades för Kosta Boda. Alla formgivare hade ombetts att göra julprodukter och på bara sex månader fick Ludvig igång sin kollektion. Som alltid fascineras han av olika tekniker. Här ett ganska stumt drivet glas med ett mjukare intryck inspirerat av julen lack. Men även en flört med glashistoria. Länge har brunt och grönt glas haft liknande stämplar. Detta är alltså cirka 2007. Nio år sen.
Väldigt snart efter julkollektionen kom Vivienne som flörtar med modets Vivienne Westwood. Tartanmönster på glas. Jag tänker också på blyglasfönster. Här har Ludvig låtit glas ligga på glas och arbetat med transparensen som finns i glaset. Jag tycker det nästan ser ut som akvareller. Och stora är de. Några av mina favoriter.
Och de här glasen kom i samma veva. Tekniskt avancerat med glas på glas som får krackelera och skapa mönster. En stötaktig process som man kan se på bilderna på väggen.
Och ungefär här kom första krisen… De här två vaskollektionerna hade pjäser som lätt kostade runt 4-5 000 kronor styck. Och 2008-2009 drabbades världen av den finansiella krisen. Ingen var intresserad av en vas för 5 000 kronor. Hela det här segmentet var totalt bortblåst.
Ett resultat ur krisen blev att hitta en enkel produkt som “fick bra snurr”, alltså sålde. Resultatet är Ludvigs numera klassiska dödskalle. Egentligen är det samma teknik som 70-talets snöboll, och tekniken är mer automatiserad, maskinell än vaserna Ludvig gjorde tidigare. Alltså en lägre prispunkt. På bilden ser man också Ludvigs lilla robot R2 D2 som hjälper honom i hyttan.
Fler dyra vaser, avancerad teknik och mångbottnade historier. Här har Ludvig inspirerats av batik-prickar i en klänning. Och historiskt är det ganska vanligt att man sätter ihop delar för att få en större pjäs.
Nästa kris… Ja, ordet kris är mitt, men jag tycker det är intressant som katalysator till förändring. Efter att försäljningen minskat och produktionen blev lite stillastående så behövde Ludvig hitta produkter som inte krävde formar och lite snabbare vändningar. Det blev hans “Wide Life” som innehåller massa djungelreferenser och djur. Allt är gjort så att arbetarna på golvet skulle kunna böjda, vrida och vända utan alltför mycket förarbete. Väldigt fritt och djuriskt.
Den avslutande delen hos Kosta Boda är dessa tatueringsrosor. Ambitionen var att hitta en produkt som skulle kunna ersätta Ulrika Hydman Valliens tulpanvaser. Här har Ludvig använt som en grafisk teknik som blivit en outline på glaset och så har man fyllt i med röd färg. Snabbt, enkelt och ett uttryck som passar både 80åriga damer och 19åriga tjejer. Här är också vinglasen som är outsourcade… Och därmed öppnades en dörr för att fundera på refrängen…
Andra versen hamnade hos Målerås. Också det ett småländskt glasbruk men väsentligt annorlunda. Man kan enkelt säga att Kosta Boda jobbar varmt och Målerås jobbar kallt. Hos Målerås ligger det stora arbetet i förarbete med formar och efterbearbetning med slipning och målning. Därför blir den här papegojvasen otroligt intressant. Allt arbete ligger i att göra en så pass intrikat form att det funkar, och sen sätta ihop och måla.
På Målerås fick Ludvig helt nya tekniska verktyg att arbeta med.
Och här vill jag bara stanna upp och bekräfta att Ludvig Löfgren är fasen skitduktig. Han har under våren vunnit utmärkelse som Sveriges bästa glasblåsare och här på utställningen kan man verkligen se att han arbetar konsthistoriskt och på många bottnar. Därför blir jag frustrerad när några smakpoliser kanske fnyser åt en fantastisk påfågel som denna. Det är ju inte bara en ljusstake – det är ju en flört med Tiffany-estetiken, och tänk att blanda material som metall och glas på det här sättet – i ett glasbruk som kanske framför allt varit kända för att göra slipade glasblock med djur. Det är sjukt imponerande.
Och bland det senaste Ludvig gjort är alltså dessa avancerade glas. Så många nivåer… Botten i kupan är formad efter en kotte, men övre delen är driven i samma stycke som ett vanligt vinglas. Går det ens? Galet avancerat.
Och framtiden där? Vad händer de kommande nio åren? Ja, man får ju se… Just nu är framtiden som ett vitt ark för Ludvig Löfgren. Det frilansande livet kommer säkert påverka, men har fortsätter att göra glas för Målerås. Men det kanske blir annat??
Intensiv pressträff på morgonkvisten.