Designgalleriet har funnits se 2008. Jag firar det genom att göra om hela utställningsverksamheten. Men innan vi lanserar det nya så vill jag titta tillbaka på det gamla. Detta är historien om Designgalleriet.
Designgalleriet föddes som ett behov från min sida. Hösten 2006 lämnade jag mitt arbete som marknadschef på Svensk Form. Jag gav mig ut i ett vagt konsultande. Jag famlade och hjälpte företag med lite trendtjänster, tittade på marknadsföring, kommunikation, varumärkesbyggnad etc. Efter en tid fick jag sällskap av Karin Sköldberg och tillsammans blev vi Trendgruppen. Vårt konsultföretag gick bra, men jag saknade att ha en plats där jag fick träffa personer och prata om design. Hösten 2007, nästan ett år efter att jag startat Trendgruppen så bestämde vi oss för att flytta och därmed göra plats för en arena för design.
Så här såg vi ut 2008 när vi funderade på ursprunget till Designgalleriet.
En gammal motorcykelverkstad på Odengatan blev våra lokaler. Jag ska inte trötta ut dig med alla detaljer men platsen var vald med omsorg (tänk: varsomhelst men inte söder). Processen för att få lokalen bra tog sin tid. Vi arbetade med den då relativt okända och nya designstudion Form Us With Love.
De första skisserna på lokalen. Från början var det tänkt att galleriet skulle ha svart, oljigt golv, men det ändrades.
Det färdiga resultatet. Inte så mycket motorcykel kvar.
Platsen på Odengatan var medvetet tänkt som en arena, en kanvas. Här skulle lokalen inte konkurrera med objekten. För att enkelt kunna dela av lokalen så gjorde FUWL en spännande lösning med ljudabsorbenter som man kunde flytta runt i lokalen och göra avskärmningar. Philips hade gjort ett belysningsprogram för att se till att objekten fick optimal belysning.
Då 2007-2008 kändes det som att alla skulle ha ett sk Advisory Board för att på nåt sätt legitimera sin verksamhet. Som trendkänsliga ungdomar gjorde vi det också. Under de första åren var personer som Cilla Robach från Nationalmuseum, Mark Isitt som design- och arkitekturkritiker och Lotta Ahlvar från Moderådet med och diskuterade utställningar.
Men vem fick ställa ut? Jag har många gånger stått på scen och berättat att vi på Designgalleriet är generösa i vår utblick kring design, men det måste på något sätt vara design. Det kan vara konsthantverk, mode, industridesign, möbler, grafisk form, arkitektur, etc, etc. I början försökte vi verkligen pricka in så att vi fick en av varje, men det visade sig vara svårt. Det handlar om att de olika delarna i designbranschen faktiskt har sina egna arenor. Mode vill göra modevisningar, grafisk form vill hänga med konstnärer och konsthantverkare vill vara på konsthantverksarenor. Generellt sett.
En aspekt med detta var så klart pengar. Jag och Karin visst väldigt tidigt att vi inte kunde ge pengar. Det är svårt. jag vill ju gärna ge en kreatör en slant och säga “gör nåt fint”, men var skulle dessa pengar komma från? Istället har vi sagt att vi gör allt runt om. PR, marknadsföring, har koll på utställningen, städa, vakta… Men produktionen av alla produkter måste göras av formgivaren. Som då så klart äger rätten till sin design. Inte vi. Detta har gjort att vi liksom inte kan agera som ett “riktigt” galleri.
Efter sommaren 2008 öppnade så Designgalleriet med buller och brak.
Det var galet många vernissage på den här adressen. Vi ville medvetet driva trafik till den här platsen. Under första året hade vi två utställningar per månad. Varannan vecka var det fest. Efter en tid ändrade vi tempot till att man hade sin utställning i en månad.
Efter sex år på Odengatan så flyttade galleriet till Kammakargatan. Bilden ovan är från när jag är på min första titt på lokalen. Jag älskade kontakten med gatan i lokalen på Odengatan 21 och här på Kammakargatan älskade jag det stora vita rummet utan några fönster som konkurrerade. Den här lokalen var ett gammalt fotogalleri så jag behövde inte göra om den i samma utsträckning som Odengatan 21.
Bild från Residence när de fotade mig inför öppningen. Straxt därefter skaffade jag skägg…
Det finns mycket att berätta om Designgalleriet och jag tänkte sammanfatta min tid genom några olika inlägg. Här tänkte jag framför allt sammanfatta lite utställningar som vi gjort under tio år.
2008 Bea Szenfeld, Beefeater Design Challenge (med bla Form Us With Love, Folkform, Oscar Magnuson, mfl), Formex gjorde en utställning med deras vinnare av Formex Formidable, Stora Designpriset (av Teknikföretagen där bla Tobii var med), Jantze Brogård Asshoff, Monica Förster, Lisa Bengtsson, Ulrika Mårtensson & Margot Barolo, Form us with love och Canon – och slutligen en julmarknad.
2009 hann vi med utställningar med formgivare som Fuldesign, Daniel Franzen, Rosenthal och Karl Lagerfeld, Jarl Fernaeus, Moderådets satsning på unga talanger som då hette Rookies och vår första internationella utställare Teruhiro Yanagihara. Och Claesson Koivisto Rune – två gånger. Och samlingsutställningen Unique Pieces där jag ville bjuda in formgivare att visa produkter som inte producerats utan fastnat i garderdoben. Då hade vi med avfärdade produkter av Anna Kraitz, Åsa Jungnelius, Hanna Werning etc. Dessutom visade examensklassen från Linnéuniversitetet sin slututställning på Designgalleriet.
2010 fortsatte vi med utställningar. Vi gjorde en utställning med smak och design under begreppet Mixology. Grafiska formgivaren Ingela P Arrhenius. Unga, hypade WIS Design. Vår första och enda arkitekturutställning med Olsson Lyckefors. Designduon Ingela&Vi hann med en kort utställning. Jag kurerade och gjorde en egen utställning under namnet Sex, Love & Design som handlade om sexleksaker, förpackning och design. Slutligen gjorde ci en julkortsutställning med 24 internationella designer i nivå med Oskar Zieta, Barber Osgerby, Ilse Crawford, Harry Allen, Autoban, Greece is for lovers, Ilkka Suppanen, Andreas Engesvik, mfl.
2011 rullade vi vidare med Luca Nichetto som hade sin första utställning i Sverige. Vi gjorde en satsning på norskt mode under namnet Norway Now. Vi visade fantastiska designstudion Dmoch med David Ericsson. Tjeckiska Okolo fick en utställning.
2012 Jag gjorde en rätt omdebatterad utställning som jag kallade Svensk Design, som innehöll en sju formgivare med icke-svensktklingande namn men som är verksamma i Sverige. Emma Olbers var med i programmet. Designgalleriet var också en av arenorna för Hemslöjdens jubileumsår. Finsnickaren Petter Ivarsson gjorde ett samarbete med grafittikonstnären NUG som sprayade hela lokalen. Cate&Nelson visade spansk fest. En utställning handlade om produkter från västkusten och då hade vi med produkter av Staffan Holm, Daniel Rybakken, Fredrik Färg och Sami Kallio. En av få modeutställningar av Odeur. Och slutligen så hann vi med en utställning om österrikisk design med ny och gammal design (typ Josef Frank).
2013 Grafiska formgivaren Sandra Isaksson, Sigga Heimis och amerikanska Corning Museum of Glass (deras första utställning i Sverige), Joel Sandelius, Bea Szenfeld igen, Wallery, Andreas Engesvik igen & StokkeAustad
2014 gick så flytten. Note Design Studio, Gustav Carlberg, Gunila Axén, polsk design med bland annat Kosmos Design och en massa andra. Avslutningen på året skedde med Shogo Hirata.
2015 Anna Kraitz/Gabor Palotai började året. Johan Carpner gjorde en fantastisk utställning. Även Julia Gamborg Nielsen, franska Moustache, och Nyckelviksskolan 60 års utställning med bland annat Alexander Tallén. Och jag började dela ut stipendium till Beckmanselever som fick pengar, mig och en utställning. Thomas Lissert var första stipendiaten. Och vi hann med litauisk design.
2016 Här startade vi med Staffan Holm. Fortsatte med Mia Cullin, Ludvig Löfgren, Kim Walltin, Markus Emilsson, årets Beckmanselev blev Matilda Beckman. Och vi hann med en utställning om estnisk design.
2017 var alldeles nyss. Här började vi med Alexander Lervik/Eva Dahlgren. Sen visade vi Malmöbaserade Butler & Lindgård. Rysk konst och design av Pavel Mateyev och Daria Makarenko Mina finska kompisar Johanna Högväg & Camilla Forsén-Ström gjorde en gemensam utställning. Årets Beckmanselev blev Jonatan Nilsson.
2018 har vi än så länge hunnit med en utställning och det är av Louise Hederström.
Första utställningen där i augusti 2008 blev alltså Bea Szenfeld. Detta är kollektionen/utställningen Neptunes Daughter där Bea fortfarande arbetar med andra material än papper. Och Bea är Designgalleriets mest förekommande utställare. Hon har varit med tre gånger. Och om du tittar noga så ser du att det är Bea som gjort första inbjudan till Designgalleriet med den trapetshoppande flickan.
Hennes utställning Sur la Plage med pappersklänningar fick fantastiskt uppmärksamhet, men den utställningen gjordes 2010. Under pågående utställning så fick vi packa ihop klänningar och skicka till New York… Intensivt.
Senaste sista riktiga utställningen som Bea hade var 2013 när Bea tillsammans med Kinnarps gjorde en utställning om arbetsplatsen, eller Work Space. Där Bea tolkat in rymden på kontoret.
Några små bilder från första året. Datorer och telefoner har dött och blivit stulna så jag har letat på nätet för att försöka hitta några spår. Här från Lisa Bengtsson under första hösten.
Stefan, Sara Garanty och Karin…
Lisa Bengtsson
Monica Förster 2008
Knits by Metres av Ulrika Mårtensson och Margot Barolo. Också 2008.
Det är svårt att sammanfatta alla dessa utställningar men jag ska försöka få till en bra balans… Den mest mediala utställningen borde vara den om sex och design. Här är TV4 som intervjuar mig.
Ingela & Vi hade gjort en ny tapet för utställningen.
Mest fotograferade objekt som lanserats på Designgalleriet? Borde rimligtvis vara den här glasskulpturen av Andreas Engesvik och StokkeAustad från 2013. En snabb och intensiv lansering under designveckan, men så fina.
Argaste reaktioner gav utställningen med Fuldesign där man uppdaterat Sverigedräkten med en hijab.
Om Bea Szenfeld varit mest förekommande på Designgalleriet så har Claesson Koivisto Rune också hängt mycket med Designgalleriet. Jag tänkte tala om mattutställningen senare. Men ett fint projekt var samarbetet med Stadsmissionen där man gjort bra kassar av gamla resttyger.
Avslutningsvis. Den utställningen om faktiskt fick mest uppmärksamhet i designkretsar var den om svensk design. Som sagt, jag ville driva lite debatt och diskutera svenskheten. Vad är svensk design. Gör Samad Kasrayan svensk design? Eller Jangir Maddadi, Sudarat, Manoush, Kolbrun eller Sepidar Hosseini.
Det är lätt att bli nostalgisk och tänka att alla stora projekt som jag gjorde med Designgalleriet var på Odengatan, men så är det verkligen inte. Designgalleriets absolut mest besökta utställning var den med Alexander Lervik och Eva Dahlgren. Alla gånger. Det kom nästan busslaster med folk. Men vi avslutar idag och fortsätter denna nostalgiska tur senare.