Häromdagen gjorde jag ett inlägg om Designgalleriet och dess historia. Och jag är lika stolt över alla utställningar men de som gjorts under designveckorna har fått lite extra kärlek och uppmärksamhet. Här är ett inlägg om de tio designvecko-utställningarna.
Innan jag börjar redovisa så vill jag ännu en gång understryka – Designgalleriet stänger inte. Vi måste bara fundera på framtiden. Behöver Sverige och Stockholm en plats som Designgalleriet? Sånt kommer jag fundera på samtidigt som vi gör lite mer ambulerande utställningar.
Nåväl. Designgalleriet öppnade med buller och bra hösten 2008. Vi gjorde massor av provocerande saker (fråga Sara Kristoffersson) och bröt en del tabun. Till den första designveckan vill vi visa något extra, extra, extra bra. Vi visste ju att vi hade världens ögon på oss och det är en fantastisk möjlighet och utmaning. Den första utställningen var med Claesson Koivisto Rune och efter det projektet utkristalliserades ett format.
Under Stockholm Design Week ska Designgalleriet visa det bästa vi har inom svensk design. Vi vill föra samman en svensk designer och en svensk producent för att leka. Förutsättningen är att de inte arbetat tillsammans tidigare. Första omgången med Claesson Koivisto Rune är så klart ett undantag eftersom de arbetat med Asplund ganska länge. Men annars har åren landat i följande utställningar. Alltså är inte detta det bästa vi har i Sverige?? Jag är sjukt stolt.
2009 Claesson Koivisto Rune och Asplund
2010 WIS Design och Karl Andersson & Söner
2011 Luca Nichetto och Skultuna
2012 Emma Olbers (ensam)
2013 Bea Szenfeld och Kinnarps
2014 Note Design Studio och Växbo Lin
2015 Anna Kraitz/Gabor Palotai och Ljungbergs/Källemo
2016 Staffan Holm (ensam)
2017 Alexander Lervik/Eva Dahlgren och Målerås/Ogeborg
2018 Louise Hederström och Kasthall
Här nedan visar jag lite bilder och resonerar om de olika utställningarna.
2009 Claesson Koivisto Rune och Asplunds
Första utställningen vi gjorde var alltså med Claesson Koivisto Rune. Killarna från designstudion var tidigt stora supportrar av Designgalleriet och har hjälpt till massor under åren. Sex månader efter öppningen förslog de att vi skulle göra en utställning är Eero, Ola och Mårten varit i Tokyo. De fascinerades av att alla taxibilar hade samma modell och det enda som skiljde dem åt var hur man gjort grafik på bilen. Denna grafiska identitet förde man över på mattor som sen Asplunds producerade.
Som jag antytt tidigare så har alltså en miljard bilder försvunnit under åren så därför blir några bilder extremt små, men jag tänker att man kan få en känsla ändå för utställningen.
2010 WIS Design och Karl Andersson & Söner
Jag har alltid varit intresserad av att försöka arbeta för en genusbalanserad verksamhet. Om tre killar gjorde utställning 2009 så ville jag att den kommande utställningen skulle vara med tjejer. WIS Design hade gjort sig ett namn med udda och närmast konceptuella produkter. Det var skrivbord med vintagelådor och molnliknande möbler. Anna och Lisa bestämde tidigt att de ville göra en utställning med referens till skolor och sport. De gjorde krukor och annat men framför allt fick sittmöblerna av Karl Andersson & Söner uppmärksamhet.
2011 Luca Nichetto och Skultuna
Luca kontaktade mig. Under 2010 var han på väg att flytta till Stockholm på grund av kärleken. Både till blivande frun Åsa men också till Stockholm. Då, under 2010 var Luca en rätt anonym kille som framför allt fått uppmärksamhet för en lampa. Men jag förstod att han hade stor potential. Till designveckan matchade jag honom med Skultuna och det tog enooooooorm tid att få till produkterna. Det har så klart att göra med att produktionen inte ligger i Sverige och då blir allt lite svårare. Men Luca kombinerade mässingen från Skultuna med glaset från Venini. Mässingsskålen Timeline hade räfflor som skulle ärga, man ska se tidens tand. Precis som man gör på mässingsdörrarna i Lucas hemstad Venedig.
2012 Emma Olbers
Story med Emma är också den lång och märklig. Jag mötte den engagerade och nyfikna Emma på själva möbelmässan. Jag blev så tagen av hennes driv att jag ville göra utställningen med henne. Tidigt började vi diskutera. Emma ville göra en utställning om hållbarhet. Jag försökte få henne att tänka ett steg till. “Ta i från tårna. Tänk på att detta är en utställning”. Och jag hade precis läst om kaninerna som sköts i Karlbergsparken och skickades till förbräning i Värmland. Varför inte ta hand om köttet eller skinnet? Och när Emma och jag satt på Odengatan så fälldes ett träd på gatan och jag tänkte “vem tar hand om det virket?”. Och då fick jag Emma att fundera på detta med extremt närproducerat. Hur mycket kan man få tag på för att producera saker från staden vi befinner oss i? Kungens får? Finns det lin att göra textilier av?
Emma lyckades hitta material, speciellt trä. Det visade sig vara en lång och svår process med torkning och behandling, men det gick. Men Emma fick ingen producent. Hon fick absolut hjälp, men inte som gick in och var potentiell producent. I början var jag lite stressad över det, men bestämde snart att Emma fick vara stjärna på egen hand.
Och allt trä kommer då alltså från olika gator i Stockholm, och de är märkta med gatans namn.
2013 Bea Szenfeld och Kinnarps (och Andreas Engesvik och StokkeAustad)
Fantastiska Bea gjorde sin tredje utställning på Designgalleriet. Här var turerna lite omvända. Här var det Paulina på Kinnarps som ville vara med och göra en utställning. Tillsammans resonerade vi kring begreppet kontor. Bea lekte med ordet på engelska och landade i “work space” som så klart också syftar på rymden.
Och efter vernissage gjorde vi ett snabbt kalas för att lansera Engesvik och Stokke Austads fantastiska glasträd.
Glasträd av Engesvik och StokkeAustad
De två killarna till höger är alltså Jonas Stokke och Öystein Austad under vernissagekvällen.
2013 Note Design Studio och Växbo Lin
Jag tror att det var Christiano från Note som kom fram till mig. Han är också italienare och kompis med Luca Nichetto så han var nyfiken på att göra en utställning under Stockholm Design Week. Det gick självklart bra. Jag har hängt med gänget där länge, och 2013 var de inte några duvungar, men fortfarande bara fem personer som gillade att göra färgglada och annorlunda saker.
Jag har för mig att det var de själva som kom med förslaget Växbo Lin. Och hela Note Design är så drivna så jag satte mig liksom i baksätet och lät de rasa på. Man ville göra ett projekt som handlade om återbruk. På textilfabriken hos Växbo Lin så skapas metervara där vissa delar kan bli sekunda. Note Design ville lyfta denna sekunda till premium. Återbruk blev Åkerlapp. Genom att ta premiumbitar och göra som ett lapptäcke blev produkten superfin. Och Designgalleriets första designpris. Formex Formidable premierade den här produkten.
2014 Anna Kraitz och Källemo
Anna var faktiskt en person som jag sökte upp. Jag har länge varit fascinerad över Annas poetiska stil, som på nåt sätt är väldigt osvensk i sitt dekorerade uttryck. Med Anna jobbade vi länge med att försöka få till några nya och intresserade producenter men det blev svårt. Vi försökte bland annat med Målerås och det dröjde tre år från kontakt till att produkt rullade ut – för nu finns fina vaser av Anna för Målerås.
Istället bjöd vi in Annas barndomsvän Gabor Palotai och textilföretaget Ljungbergs. Gabor och Anna är vänner sen Anna var liten och Gabor är ju Sveriges kanske främsta grafiker. Utställningen blev väldigt grafisk och sprakande. Så nya mönster, färger och textilier på existerande modeller för Källemo.
Och nya lokaler! Detta blev den första designvecke-utställningen på Kammakargatan.
Gabor Palotai
2015 Staffan Holm
Jag kommer inte ihåg vem som kontaktade vem. Kanske var det jag som kontaktade Staffan. Jag tycker han är fantastiskt duktig, och det känns skönt att inte bara ha formgivare från Stockholm. Staffan bor i Göteborg. Staffan är en mångsidig formgivare och det visade han på utställningen här också. Det var små objekt, möbler och fantastisk scenografi. Staffan ville leka med perspektivförskjutningar.
Precis som med Emma så försökte vi få till samarbeten med producenter, men det gick sig inte. Till slut fick Staffan själv producera sina egna prototyper. Men det gav frukt. Soffborden fick utmärkelse av Wallpaper.
2017 Alexander Lervik och Eva Dahlgren med Ogeborg och Målerås
Det var Alexander som knackade mig på axeln och ville göra utställning. Jag sa automatiskt nej eftersom jag helst vill att vi kör varannan damernas men jag sa “hitta en tjej” och tänkte att han skulle kunna göra en utställning med nån till exempel som Monica Förster. Men Alexander tog kontakt med Eva Dahlgren.
Utställningen är ett finstämt samarbete mellan två personer från två discipliner som gör gemensamma produkter. Mattor från Ogeborg och glas från Målerås är centrala men även ljus och ljud. Detta är nog min mest avancerade utställning som vi gjort på Designgalleriet. Och kanske den med absolut höst ambitioner.
Och förmodligen vår mest besökta utställning. Jäklars vad det sprang folk i lokalen.
,
2018 Louise Hederström och Kasthall
Inför vår tionde utställning så var det Louise som knackade på axeln och frågade om hon fick göra en utställning, och det tyckte jag lät toppen. Louise är duktig och ännu en gång så är det skönt att visa kompetens utanför Stockholm. Malmöbaserade Louise och jag diskuterade mycket om innehållet i utställningen. Man kan säga att jag mest varit involverad i utställningarna av Luca Nichetto, Emma Olbers, Staffan Holm och Louise Hederström. Kanske också Lervik/Dahlgren.
Men utställningen med Louise har vi redan diskuterat här. Snabb återblick. Ja, utställningen handlar om återblick. Louise har velat återskapa en plats från barndomen men i rena produkter. Mattan som är central har grönskan från september och Skåne.
Avslutningsvis. Designgalleriet behöver se över sättet att arbeta. Jag hoppas fortfarande att vi kan göra spännande och spektakulära utställningar med svensk och skandinavisk design under Stockholm Design Week. Och hur gör man? Ett sätt är att knacka mig på axeln och fråga.
Självklart finns det massor av kompetenta personer som jag vill visa. Färg&Blanche, Pierre Sindre, Monica Förster har visserligen gjort en utställning men jag skulle vilja göra en designvecke-utställning, Front, varför inte Anna von Schewen och sen vill man ju vara med på resan som när Emma stod där på mässgolvet och var rätt okänd, till idag när hon är superstjärna och får hänga med porträtt på Arlanda. Det finns massor av bra designer i Sverige.