Det finns uppenbarligen ett behov av att öka relevansen och viktighetsgraden kring design. Jag efterlyste det efter Milano, MoMa i New York försökte beröra frågan och flera internationella tidningar vill lyfta design till något som faktiskt förändrar vår vardag. Rektor på Beckmans Cilla Robach skriver i examenskatalogen att studenterna börjat examensarbetena med frågan “varför” som i “varför ska du bli designer?”.
“Drivkraften är önskan om att få människor att tänka i nya banor och se nya möjligheter som leder samhället och utvecklingen framåt.” Det är stora ord. 13 elever har alltså gått tre år på Beckmans under parollen att leda samhällsutvecklingen. Om det lyckas så har verkligen design en superviktig roll i samhället. Då lämnar vi fernissa, yta och trender – och ego. Vi har haft en generation som varit extremt upptagna av att titta på sig själva och sin egen roll, dessa sk millenials eller generation Y. Nu då? Lyckas vi lyfta blicken från “varför jag” till “varför”? Ja, några… Jag har fått äran att utse en stipendiat i Designgalleriets namn som jag kommer arbeta med närmre under ett halvår, och som kommer få en slant för att göra en utställning för att utveckla sitt projekt. Vem det blir? Vi får se den 5 juni när det är examensdag.
Nu kör vi.
Mimmi Sendel gjorde en enkel möbel som speglar unga personligheters skörhet. Vi bör ju undvika ord som tjej och flicka för även pojkar känner sig osäkra, och Mimmi balanserar på rätt sida. Tunna, skakiga ben precis som vilken tween som helst.
Greta Nordin har arbetat med hennes egna barndomsminnen och vävt in begrepp som taktilitet. Meningen är alltså att du ska dra med fingrarna längs med rundstavarna som om det vore ditt barndoms staket. Eller leka med pinnarna under bordet så att det känns som om du för händerna genom en burk ärtor. Fin, välgjort men svarar inte direkt på frågan “varför”.
Med jämna mellanrum får vi en formgivare som tar på sig rollen att diskutera smak. Måste allt se likadant ut? Måste all svensk design vara så vit, rak och logisk? Kan det inte vara något annat? I år är det Erika Emerén som får axla rollen. Lite som Victor Ohlsson på Malmstens, men jag tyckte nog att Victor hade lite mer på fötterna. Ändå en påläst och bra tjej. Det här är hennes urval. Vi pratade mycket. Behövde det vara en matta? Varför måste ett rum innehålla just dessa saker? Bra. Vill se henne två år till på Konstfack så att hon får stöta och blöta detta ett tag.
Ett projekt som verkligen svarar på frågan “Varför?” är Make Up av Thomas Lissert som tagit en soffa och en fåtölj som bortskänkes på Blocket. Sen har han monterat isär möblerna och tittat, experimenterat och gjort nya saker. Egentligen inte ett återvinningsprojekt eller ett upcycling utan en ny approach på att hitta nya material. Och ta hand om allt skräp som vi lämnar efter oss. Fantastisk potential. Intressant process. Här finns också massor att diskutera – varför måste det bli nya möbler? Kunde det inte bli en lampa eller ett skoblock? Måste det vara träfärgat eller kunde det vara målat? Vad hade hänt om Thomas hämtat ett kylskåp istället för en typisk soffa? Men det här är Thomas val. Superintressant.
Spjälor i soffan har fått bli köksredskap
Hmm… mer ett kul objekt än en fungerande pall. Man måste vara väldigt smalstjärtad… Fast man kan vända på den och lägga på en bricka så får man ett litet bord.
Textil och skumgummi som återvunnits till en trasmatta.
Metalldelar blev en klädhängare.
En stol. Lite rå kanske? Men kul tanke.
Viktoria Kreipke har närmat sig frågan kring produkter som inte tillverkas längre. Måste de försvinna? Här ett sminkbord som är uppdaterat för ett socialt sammanhang. Ett bra försök till att lösa frågan kring varför.
Veronica Rönn har arbetat med sin egen process. Hon har satsat på att komma utanför sin egen “comfort zone” eller box, genom att ta fram en massa skisser för att ta fram en estetik som för henne är helt ny.
Kerstin Kjellin Larsson var inte på plats och kunde inte fördjupa sitt projekt men som jag förstod det så ville Kerstin göra en kollektion accessoarer utifrån hennes minnen. Översta väskan ska t.ex. se ut som en soppåse.
Ett projekt som verkligen svarar på frågan “varför” är Therese Hallberg. Hon har tagit fram en kollektion tillsammans med Lammhults och är en av dessa fem utvalda som får arbeta länge, länge med dem. Ja… 15 veckor har hon arbetat med detta. Jag hade verkligen velat se 15 veckor till… Men jag har sett de andra fyra projekten och jag tycker att detta är helt klart är det bästa. Therese tittar på vårdmiljöer som t.ex. väntrum. Lättstädat, ergonomiskt. Framför allt gillade jag det stora bladet som man kan vinkla för att få lite avskiljdhet utan att stänga ute allt. Men det finns alltid lite mer man önskar. Jag hade behövt nåt slags handtag för de som har svårt att resa sig till soffan, kanske en flyttbar avskiljare?? Var ska man ha käppen? Väskan? Men – som jag sa till Therese – det här är det mest innovativa projektet.
Utifrån en bok om superhjältar har Elin Åström gjort en kollektion med mindre objekt.
Johanna K Sandén hade gjort ett set med glas och karaff som kräver koncentration när man använder det. Närvaro.
Erik Nyström gjorde en fascinerande och engagerande kollektion med fyra möbler som alla symboliserar fyra instrument i en låt som han skrivit. Trummor, piano, elgitarr och bas.
En lampa som inspirerats av elgitarr.
En stol som inspirerats av bas.
Man kan nästan se att den här bords-grejen är inspirerad av trummor.
Ett lätt piano har inspirerad den här nästan flygande känslan.