Designveckan i Milano har avslutats. Världens största designhändelse ska summeras och sammanfattas. Det blir två eller tre inlägg på trendstefan.se för att inte överösa med bilder. Det här första inlägget blir en slags sammanfattning och färganalys. Milano 2018 är en gul-röd händelse där #metoo inte finns med och hållbarhetsfrågan helt är borta.
Det stora navet i den milanesiska designveckan är själva mässan Salone del Mobile som växer och växer. Med över 400 000 besökare och 1 841 utställare är man störst i världen. Vid sidan av mässan sker tusentals utställningar och projekt på stan. De flesta som besöker Milano ägnar två, tre eller kanske fyra dagar på den här veckan. Det är svårt att göra en ordentlig analys av en hel vecka på bara några dagar. Bara att besöka själva mässan skulle innebära att, om du gav varje utställare tio minuter var, så skulle du tillbringa två veckor bara på mässan. Och det gör man inte. I år drabbades jag av en “planeringsutmaning”. Sånt händer. I vanlig ordning “gjorde” jag mässan på en dag (fortfarande orimligt) men tvingades tillbaka till själva mässan för en massa åtaganden en dag till. Alltså två dagar på samma mässa… Och jag insåg vid mitt andra tillfälle – shit vad jag missat… Jag hade missat detaljer, material, hela montrar och så klart flera hallar. Det är alltså egentligen helt orimligt att någon som “gör” en designhändelse på tre dagar ska ha fått en realistisk överblick.
Jag ska försöka. Jag är ju ändå rätt van vid mässor. Jag har varit fem dagar i Milano och jag är som alltid fascinerad över vår samtid och framtid.
Designvärlden är uppenbarligen mitt uppe i en världsfrånvänd tillvaro. Här finns inga diskussioner om rättvisa, kvinnans plats i världen, jämlikhet, etc. Precis som under Stockholm Design Week så är det som att #metoo aldrig har hänt.
Innan vi drar en lista med saker som är trendiga så tycker jag det är intressant att resonera över det som börjar försvinna. Samarbeten… Här ovan ett samarbete mellan Moschino och Kartell men i övrigt få samarbeten. Bolon gjorde gemensamma projekt med DB Barcelona, men annars ganska tomt.
Återvinning och hållbarhet – helt borta. Här en “återvunnen” lampa för Moooi av gamla billyktor. Men nej, det är inte kasserade bilar som ersätts av miljövänliga elbilar eller annat. Det är bara “snyggt” med gamla lyktor.
Intressantaste miljösatsningen stod Kartell för. Här experimenterar man med sina plaststolar på flera sätt. Här ersätter man plast med träfanér.
Man har även experiment med vad man kallar “bioplast”, vad nu det innebär. Inget av detta är kommersiella produkter så räkna inte med att kunna köpa stolarna än på ett par år. Och det säger nåt om avsaknaden av eko-nyheter. Vi kanske får ser miljövänligare plaststolar av Kartell. Om ett par år…
Kanske kan man tala om alla stylade installationer med “gamla” saker som att det är ett slags återbruk? Jag kommer tala om styling och stylistens roll i ett separat inlägg. Här ser vi hypade Dimore Studios installation med saker som närmast kan liknas vid rent skräp.
När jag var i Milano senast, dvs för två år sen, så dominerades utställningarna av stora växtinstallationer. Visst finns det växter kvar men inte i lika hög grad som tidigare. Fortfarande en otroligt rolig pryl. Varför sätta en stor planta framför en spegel så att man inte ser??
Det var inte så stark närvaro av svenskar. Självklart ställde en handfull svenskar ut på mässan och självklart gjordes nya produkter av våra etablerade formgivare, men det blir liksom inte någon tydlig snackis som tidigare år med t.ex. Färg & Blanche. Här en fin lampa av Nick Ross för Karakter.
Carina Seth Andersson har gjort sin Pollo men i blått och exklusivt för Poltrona Frau.
Den största svensk-snackisen blev Hemma. Äntligen har man lyckats göra en utställning som fångar det coola svenska. Kanske för att man som egentligen enda insats lyckats göra något av samtiden. Man har nämligen strategiskt beslut att arbeta med kvinnliga arkitekter nämligen Joyn. För första gången på många, många år kände jag mig stolt. Och faktiskt “vann” Sverige. Vår utställning vann över den norska, den danska, den finska etc. Heja Sverige.
I det här inlägget tänkte jag titta lite på färger. Det finns massor av brunt. Massor. Man kan nästan tala om en förutsägbar maskulin färgskala. Självklart i kök och badrum.
Medan kök och bad blir brunare och mörkare så blir resten av hemmet fyllt med gult och rödrosa toner.
Kanske inte världens mest rödrosa och gula bild, men lite roligt att slänga upp bredvid de andra bruna kök och badrumsbilderna.
Montana
Rosa, persikotoner och nyanser av rött. Moroso har tagit in Bethan Laura Wood för installationen i stadsdelen Brera.
Också en hel del rent rött. Hylla hos Hay.
Kanske framför allt i detaljer. Här Armani Casa.
Fler lampor. Här från Moustache hos Rossana Orlandi.
Rosa och gult i Hemma, dvs den svenska utställningen. Jag blev så klart extra glad över att man valt att ha med objekt som Designgalleriet varit med och tagit fram. Klapp på axeln. Här Jonathan Nilsson.
Rosa och gula skåp. Så rätt 2018
Och gult då. Som en slags senapsgul ton. Här soffa för Hay och bilden överst med massor av gula stolar kommer från Arper.
Och tycker man att det är svårt med så mycket gult så kan man titta på detaljer.
Sebastian Herkner för Ames
Sista färgen jag vill kommentera är grönt. Det är som att det är en kamp mellan det gröna och gul-rosa. Den sistnämnda konstellationen kan ibland kanske ha inslag av ljusblått, men aldrig grönt. Grönt är för sig själv. Bilden ovan från Kasthall.
Swarowski
Italienska L’Abbate
Så. Designvecka. Världens största. Massor, massor av intryck. Men det bästa och det som jag vill prioritera mer är alla dessa samtal och vinkvällar. Det ger minst lika mycket som att titta på olika utställningar. Man måste inte åka till Milano. Många säger att man får ut minst lika mycket av att titta på Instagram och så kan det faktiskt vara. Men möten är viktigt. Sol, värme, vin och vi är alla samlade på en och samma plats. Det är det bästa med Milano, inte utställningarna. Här en bild från tretimmars vinlunch med Emma Olbers. Världens bästa Emma.