Me too och Stockholm Design Week

Stockholm Design Week är över och massor av ny, spännande design har visats. Massor av möten. Under ett av alla möten jag hade sa utställaren på Designgalleriet “tänk att ingenting av #metoo-rörelsen syns på designveckan” och jag funderade på det. Därför är min rapport från Stockholm Design Week bara baserad på kvinnor.

Var ska man börja? Stockholm Design Week är fantastiskt. Tydligare än någonsin visas att “Scandinavian Design” är en kraft att räkna med. Det är precis som man brukar säga om design från vår del av världen – minimalistiskt, få materialblandningar och funktionellt. Kanske fritt från konstigheter som hos italienare och fransmän, men väldigt i tiden. Alla älskar “hygge” och “lagom” och det är årets melodi.

Jag kan inte låta bli att vara annat än stolt.

Jag tycker nivån har höjts. Det som är svårt är att titta på designveckan och hitta sina favoriter eftersom ALLT är så jämnt och bra. Förra året stack en producent som Gärsnäs ut och i år kanske Asplund. Men jämnt. Ingen drar ifrån på samma sätt som kanske tidigare år. Sjukt bra.

Men det var Louise som ställer ut hos mig på Designgalleriet som sa “tänk att ingenting från höstens #metoo syns på designveckan”… Och jag insåg – ja, det stämmer. Det är ingen som går med t-shirts med tryck. Ingen som protesterar. ArkDes initierade en  diskussion om Form och Norm som inte syns nånstans – INGENTING. Och jag tycker det är märkligt. Är designvärlden så jämlik? Så utan orättvisor? Jag vet inte men i höstas kom en av Sveriges stora designer fram till mig på en toa under ett event och flåsade “du verkar ha en stor kuk”, och jag tänker det måste finnas kvinnor som är drabbade i den här världen. Om filmvärlden är orättvis, om musikvärlden är orättvis – varför ska designvärlden vara annorlunda?

Därför är min rapport från Stockholm Design Week och Stockholm Furniture Fair bara baserad på kvinnor.

Efter att ha gått runt på mässan i tre dagar och på diverse events i övriga två dagar, så kan jag konstatera att kvinnan finns inte. Det finns ingen som helst närvaro av kvinnor. Här är en bild från montern hos Maze. Kvinnoskor. För övrigt ett av fantastiska företag som drivs av en kvinna. Men det finns andra intressanta kvinnliga ledare i år. Till exempel Bolon, Kateha, Bsweden, Dux, Nola och A2. Och numera har även Lammhults en kvinnlig VD. Fantastiska och bra kvinnor som företagsledare som tar fram bra produkter.

Sara på A2 är spännande. Hon designar och producerar egna möbler. Sjukt mäktigt. Det här skåpet med rundstavar känns som en bra representant för mycket av det som händer i designvärlden. Det är ask eller ljust trä. Gärna skåp och på ben så att det kommer upp lite.

På tal om rundstav. Asplund under ledning av Sandra Asplund har tagit fram en fantastisk kollektion, och om detta inte vinner en massa designpriser 2018 som kommer jag äta upp min hatt. Borden av Anya Sebton och Ewa Lilja Löwenhielm är heeeeeelt fantastiskt. Rundstav och ljust träslag. Galet elegant.

Så elegant.

Förutom Asplunds kollektion så blev jag så klart förälskad i Anna von Schewens lampa för Bsweden som drivs av Gunnel Svensson. Det finns något elegant skandinaviskt över lampan med lameller som förmodligen ställts för hand. Fint. Skandinaviskt.

Om vi konstaterar att kvinnliga attribut saknades på Stockholm Design Week så kunde saker som t.ex. läppstift synas hos aktörer som Crooked Concept.  Och det finns massor av spännande projekt under en vecka som Stockholm Design Week som initierats och drivits av kvinnor – Props by Kampmann, Marie-Louise Hellgren, M.U.S., Jenny Nordberg, Sara Garanty som hade sitt kontorsprojekt och Folkform. Massor av aktiva och intressanta kvinnor – men vars utställningar jag missade.

Årets “guest of honour” på mässan var Paola Navone. Kanske en av världens mest intressanta designer som man inte riktigt vet var man har. Jag noterade i mitt flöde från sociala medier hur man liksom undvikt att rapportera om hennes utställning och jag tror det handlar om att man har svårt att förhålla sig till hennes kitsch. Här en lampa av återbrukade grejer – och det är ju okej – men de är så fult gjorda.

Jag menar – de här rätt billiga porslinsstövlarna som vi sett ganska länge. Vad är det?

Massor av ready-made. Och vad är det med de här fula sladdarna? Under senare år har verkligen Paola Navone visat att hon har fler bottnar än att bara vara “gullig” eller gammal.

Fler favoriter. En av mässans absolut finaste montrar var Swedese av Monica Förster. Det känns sympatiskt att hon får vara kreativ chef för ett företag utan att trycka ut en massa EGNA produkter utan fokusera på att hjälpa andra. Bra.

Mer Swedese.

Här stolen från arkiven som hon valt att lyfta fram från Swedese. Jag gillar de ljusa träslagen och de rätt raka detaljerna som jag upplevde att man såg på många platser.

En annan kreativ chef är Emma Olbers för Ire. Fina fåtöljer med olika uttryck. Här finns möbler av Front och Emma själv.

En annan snackis på mässan var armaturen av Johanna Forsberg för relaunchade varumärket Northern. Alltså gamla Northern Lighting.

Mer av Anna von Schewen. Den här gången för Articles. Och vi kan konstatera att de där sofforna och fåtöljerna med höga ryggar för att skärma av – de uteblir. Istället blir fåtöljer och soffor mer öppna.

Som av Anki Gneib för Adea. Och notera den här rostiga färgskalan som återkommer överallt.

En annan variant av Ankis soffa.

Även den här serien av soffor och fåtöljer av fransksvenska Emma Blanche som hon gjort tillsammans med sin partner.

Eller soffan med Chanel-inspiration av Nina Jobs för Gärsnäs. Öppet och nätt.

Den här hyllan i svart är också gjord av Nina Jobs och för Voice. Det kändes som att Nina hade många produkter som lanserades i år.

Fler öppna fåtöljer. Här av studion Front för Ire. Mångas favorit.

Anna Kraitz fantastiska hylla. Kan man ana nåt slags 30-tal? Generellt tycker jag att just Axel Einar Hjort syntes lite överallt.

Avdelningen Greenhouse var lite av en besvikelse i år. Sämst var kanske den otydliga utställningen som Lunds designutbildning gjorde. Men det finns så klart bra saker. Sofia Florell från HDK hade verkligen lyckats fånga tidens tecken. Det ska vara ljust trä och strama, skandinaviska linjer. Här ett bord med intrikat konstruktion. Bra.

Norska Dofe (Do it for everyone) hade gjort ett system som enkelt går att förändra. Flytta den övre delen till bänken längre ner så blir det en skohylla eller vad som helst. Fint och trendigt med sitt ljusa trä.

På Beckmans visades bland annat den här fåtöljen som inspirerats av en sk Fortune Cookie. Av Jennie Adén och Hanna Stenström.

Och som sagt – Stockholm var fullt av spännande och intressanta utställningar, och jag hann se alldeles för få. Men hos Crooked Concept hittade jag Disa Bennich som gjort trämuggar med lack. Och lacken förändrades efter värme. Lite kul ändå.

Avslutningsvis – missa in Louise Hederströms utställning hos mig på Designgalleriet. Öppen för allmänheten till den 23 februari. Bara att titta förbi.

Det var en bra designvecka 2018, eller hur?