Idag var det två stycken pressvisningar på några av våra största designinstitutioner – Nationalmuseum och ArkDes. Spännande. Jag är verkligen superexalterad. Tänk att vi i Stockholm fått två jättar att göra designutställningar mitt under högsäsong. Fantastisk. Däremot var det bara jag av alla tyckande och skrivande journalister som gick på båda pressträffarna. Synd.
Jag har valt att göra två separata inlägg. Jag ska inte prata sönder ArkDes utställning för mycket här men det vi kan i alla fall konstatera att det gemensamma för båda utställningarna är att man vill undersöka hur design kan göra skillnad. ArkDes handlar om hur man med design kan göra om sin omgivning. Nationalmuseum handlar på nåt sätt om att ge liv i en döende konsthantverksindustri, att behålla lokal produktion.
Nationalmuseums satsning heter Glass is Tomorrow och är ett EU-finansierat projekt där man tittat på nio glasbruk världen över. Ett av glasbruken är småländska Boda och EU-projektet har bjudit in svenska formgivare som Lena Bergström, Matti Klenell mfl. Internationellt sett så finns deltagare som Arik Levy, Autoban, Benjamin Hubert, Tomek Rygalik, Alfredo Häberli och Maxim Velcovsky.
Vid sidan av den turnerande utställningen Glass is Tomorrow så har Nationalmuseum valt att komplettera med objekt av sju Stockholmsbaserade glasformgivare.
Min första kritiska iakttagelse är att urvalet i Glass is Tomorrow är lite tråkigt. Många av ovanstående internationellt erkända namn saknas. Och jag såg motsvarande utställning med dessa saknade namn i Milano häromåret och då kändes utställningen mer relevant och intressant.
En andra iakttagelse är att inga objekt i Glass is Tomorrow har namn kopplade till sakerna. Man vet alltså inte vem som gjort glasen ovan (jo, jag vet – Nigel Coates, men ändå).
Den vanligaste kritiken jag får för mina egna utställningar och projekt är att det finns för lite text som förklarar kontext och sammanhang. Och det är jag benägen att säga om den här utställningen också. Nio workshops på nio glasbruk har gjorts – vad, varför, hur, på vilket sätt??? Massor av frågor uppstår.
Men.
Men.
Nu kommer det jobbiga…
Om utställningen heter Glass is Tomorrow – varför gör man samma objekt som man gjort de senaste 4000 åren? Är det verkligen framtiden? Uppenbarligen funkar det inte för glasindustrin att göra glas, vaser och objekt – varför fortsätter man? Glasbrukens död är inte en svensk företeelse utan en ytterst internationell historia. Varför bjöd man inte in Apple eller Samsung för att diskutera framtiden. Vår värld är fullständigt omgiven av glass. Min mobiltelefon har glas, tv:n har glas, min induktionshäll är av glas. mina glasögon är av glas… Vi kan bygga väggar eller rum av glasstenar. Det finns otroligt mycket glas – men inget av det kommer från den döende glasindustrin. Om Kosta Boda hade samarbetat med Sony Ericsson – hur hade det sett ut? Det hade jag velat se…
Och det här är ju lite jobbigt. Om man kallar en utställning för Glass is Tomorrow och man visar ljusstakar och vaser – hur kan det vara relevant?? Det här löser inte glasbrukens problem utan visar snarare på hur långt de är från verkligheten.
Nu ska jag inte var överdrivet hård. Hit ska besökare gå som vill se experimentellt hyttglas. Tyvärr vet du inte vem som gjort det eftersom det inte finns några skyltar men man kan ju alltid titta. Som på objekt. Bara objekt.
Fast allvarligt Nationalmuseum – det här är slarvigt.
Lampor
Glasobjekt.
Glas på tegelsten
Kavlat glas som kanske fungerar som brickor?
Grejer…
Karaff eller vas
Lampor och vaser
Lampor
Parallellt med Glass is Tomorrow visas alltså sju stockholmska glasformgivare. Bäst tyckte jag om Emsé Alexander med boxningshandskar, boxboll och video.
Spännande med kraften i boxningen och det sköra glaset.
Fredrik Nielsen
Sara Lundqvist
Simon Klenell