Konstfack 2017. Åh så bra. Jag är alldeles uppfylld av kreativitet och tankar. Mer än väl godkänt. Jag känner ett fantastiskt hopp inför framtiden med dessa designer och kreatörer. 195 nya studenter visas i år. Och det är faktiskt galet mycket. Och svårt för mig som besökare. Min kritik för Konstfack 2017 går faktiskt till curatorn som går i samma fotspår som Uglycute. Man blandar. Högt och lågt. För mig som besökare är detta svårt. 195 studenter… Det kräver enormt mycket av mig att ta ställning till material, vilken plats i lokalen, fundera på om man läst tre eller fem år. Det är verkligen inte lätt. Efter att ha varit två, tre timmar på Konstfack så inser jag på hemvägen att jag missat en handfull studenter som jag velat dokumentera. Och det är för att man kanske hamnat i ett hörn, eller för att jag gått förbi deras saker och inte reflekterat över att det var just de…
195 studenter… Vad är rimligt för mig att spendera på Konstfack? Om jag ger varje student en minut så är det 3,5 timme.
Cureringen och denna blandade upplevelser hjälper inte mig att få en överblick. Tvärtom.
Men för att återgå till det positiva. Jag upplever att Konstfack 2017 handlar om drömmar, kreativitet och att släppa in flera röster (och motarbeta normer). Och allt blir lite större. Inget småpill. Mindre fokus på hantverk. Mer intresse för idén.
Redan vid entrén på examensutställningen så möts man av Alva Willemarks arbete där hon experimenterar med sig själv som täcke. En masterstudent på konstutbildningen men väldigt spännande resonemang ändå. Vad ska design vara 2017?
Jag blev så klart också imponerad av Victor Alge som gjort ett kandidatarbete om älgar och spill. Det skjuts 80 000 älgar om året. Vad gör vi med allt som inte blir älgfärs? Varför inte en stol eller en lampa?
Samma Victor. Det här arbetet kommer det skrivas mycket om. Det är inte bara hållbart – det är också intressant och estetiskt tilltalande. Jag har sett motsvarande projekt internationellt, men det gör inget. Projektet är så väl genomfört här att man inte behöver diskutera vem om var först.
Och den fantastiska keramiska installationen av Hanna Lauberg, också det en kandidatexamen. En nygammal Disneyestetik, men så fint med den här drömska känslan.
Ädellab hade kanske starkaste kullen studenter. Flera personer överraskade mig och gjorde mig förvånad och glad. Som detta golv av gamla hotelltvålar. Nej, jag fattar – inte speciellt praktiskt, men det är nåt nytt över det.
Åsa Copparstad gjorde också et golv, men som master. Så konstigt och roligt att en klassisk smyckesutbildning gör golv.
Men det här rumsliga och rätt stora fanns överallt på Konstfack. Som Alice Stone som gjort en modern husvagn så att man kan fly vardagen.
Eller Elin Abbevik som gjort en installation som ska underlätta dagdrömmar.
Men annars handlade Konstfack väldigt mycket om normer. Vem är normal? Vem passar in? Glas och keramikstudenten Rasmus Nossbring gjorde upp med manliga kroppar i industriella miljöer.
Gustaf Lindblom gjorde ett projekt som helt enkelt hette “Heteronormen”, och var smycken som man kunde ha för att diskutera vad som är normalt. Snöret symboliserar kampen om att få vara den man vill.
Klassiska idbrickor. Vem är jag? Måste jag smälta in?
Normer… Varför ser en herrbetjänt ut som den gör? Vilka kläder har man till en herrbetjänt? Sandra Meurman diskuterar vilka kläder som ska hängas upp på en “betjänt”. Vem är inkluderad?
Erika Geiger Ohlin som läste industridesign har också diskuterat varför saker och ting ser ut som de gör. Vem släpps in och vem stängs ute? Spännande. För mig är hela den här diskussionen otroligt befriande. Många år har designstudenter diskuterat sig själva och sin egen person. Nu släpper man det och tittar på hela världen. Det är otroligt bra.
Fler projekt i linje med Victor och hans älgar… Nadia Zabihi arbetade med ett byggmaterial som kallas Conrete Canvas och som är mjukt som textil men när det tillsätts vatten så får det en hårt yta. Helt enkelt lite nya coola utemöbler. Gillart.
Som en slags rum-mobil men på väggen. Filip Zieciak har gjort en väggbonad som skulle kunna sitta på väggen i en tunnelbanestation och som reagerar på vinddrag från tågen. Fint och drömskt.
Ytterligare en vägginstallation att fly in i… Sara står och njuter vid Emma Brålanders färgklick.
Kandidaten Hanna Hansdotter har gjort vackra vaser och skulpturer med fattigmanssilver. Hon har blåst sina objekt i egna formar av metall som hon tillverkat. Galet fint.
Lite snällt, men också ganska fint. Krukor av Camille Polsk.
Sinnligt.Cecilia Margareta Tjärnberg diskuterar mänskligt i det offentliga rummet.
Josefin Strid diskuterar indiska arbetare och hur de ska arbeta på en internationell marknad.
Emmeli Rolleberg var nästan den enda som diskuterade hantverk gentemot industriell produktion. Hon har hittat en maskin som är typ en svarv. Utifrån vad maskinen kan göra så har Emmeli gjort en servis.
Grafisk form som fysiska objekt. Jakob Engh Warg har gjort de här 80-tals inspirerade objekten.
En sista favorit och kanske min personliga preferens. Jag träffade Erik Nyström när han läst på Beckmans. Då gjorde han en möbelkollektion inspirerad av musikinstrument. Varje möbel spelade en del i en låt. Nu har Erik gjort ett masterprojekt som är otroligt okommersiellt men ändå väldigt spännande. En del är den här plockepinn-satsen. Man kan utifrån klassiska former skapa sitt eget objekt. nej, det handlar inte nödvändigtvis om att man ska göra om produkten varje dag utan kanske när man köper den. Vill jag ha en skrymmande lampa? En hög lampa? För mig handlar det också om parcipatorisk design. Om att jag som brukare är med och skapar.
Och avslutningsvis så har Erik gjort en spegel där man kan få se sig själv som andra ser en. Massa vinklar och synsätt. Och det får på nåt sätt sammanfatta Konstfack 2017. Vi ser varandra på olika sätt och vi vill bli sedda. Och se andra. Och ge nya perspektiv. Och drömma…