Dildos för cyborg och andra designgrejer

Jag har ungefär tjugo sekunder på mig att fånga din uppmärksamhet. Om du inte hittar nåt kul här så kommer du surfa vidare. Så är det. NormForm… Vi ska tala om en utställning.

Uppmärksamhet. Hur ska man göra en utställning om ett allvarlig ämne, utan att folk misstolkar och missförstår? Jag har varit på en utställning och tittat på dildos för cyborg och andra designgrejer. Bland annat. Men framför allt har jag tittat på en allvarlig utställning som handlar om hur vår värld ser ut och hur vi kan använda design på ett bra sätt. Kanske är cyborg-dildon bra design, men framför allt diskuterar den hur njutning ska se ut för människor som kanske inte vill ha en penisliknande ska när man har mysstund… Det är faktiskt viktiga frågor. Vem får plats och hur ser vi till att alla får det så bra som möjligt? Och vilken roll har design i allt detta?

ArkDes har en storsatsning på samtida design. Temat är detta med normer. Jag har varit där och tittat. När jag ser en sådan här utställning så har jag så klart på mig mina färgade glasögon. Jag är vit, man och bor i Vasastan i Stockholm. Jag kommer till en sån här utställning som den jag är och går därifrån med min kontext.

För dig som inte orkar läsa hela texten jag skriver nu. Utställningen är viktig. Alla bör se den för att gå hem, eller gå till kontoret och diskutera. Men det är en utställning med ca 50 studentarbeten. Varken mer eller mindre. Jag är inte så arg som jag trodde att jag skulle bli. Jag är inte så provocerad som jag tänkte. Inte heller nyfiken, glad, kåt eller nåt annat. Jag känner ett ganska stort “jaha”. En av anledningarna – tror jag – är förmodligen för att många av objekten som visas är så prototypiga, studentiga, fula eller inte ens tillräckligt fula.

ArkDes skriver i katalogen att man ”vill visa hur design kan användas för att utmana normer”. Sen diskuterar man vad normer är och vilka diskrimineringsområden man vill diskutera i utställningen. Man konstaterar att Designsverige började diskutera frågan om normer för cirka tio år sen och utställningen innehåller framför allt verk från de senast tio åren. Text är viktigt och det är bra att ArkDes tagit fram en katalog så att man kan fördjupa sig i ämnet.

Utställningen innehåller framför allt examensarbeten och prototyper. Här finns visserligen t-shirts, jackor som är i produktion men egentligen inte en enda sak i industriell produktion. För mig är det något dåligt. Jag frågade en av curatorerna om alla verk var utvalda för att de framför allt vad akademiska och inte kommersiella. Maja Gunn svarar:
“Utställningen har en blandning av verk, en del är mer kommersiella än andra, men är formgivarna och design som verktyg för förändring och utmanande av normer som vi lyfter. Alla verk är inte akademiska.”

Jag vet inte om jag fattar vad hon skriver, men jag hade velat ha ett högre anslag av det kommersiella eftersom det speglar verkligheten. Det blir som ett kvitto på att det finns en marknad. I utställningen slår man in öppna dörrar och visar på den kommersiella verkligheten med rosa rakhyvlar för kvinnor och blå rakhyvlar för män. Suprise, suprise… Och det är så klart fortfarande aktuellt att diskutera. Se bara min blogg-kollega Anna som skev om de textbaserade tröjorna som H&M hade.

Men jag saknar till exempel Acnes feministkollektion här. Och när jag går runt bland de 50 studentarbetena så går mina tankar hela tiden åt de här hållen. Vad saknas? Vad hade kunnats göra bättre? I utställningen finns till exempel ett konsthantverk av Kakan Hermansson. Men var är Åsa Jungnelius? Det finns en hel del mode. Men var är alla kommersiella aktörer som väljer modeller som ser ut på ett icke-norm-sätt som t.ex. hos Diana Orving? Var är diskussionen om Åhlens och Jens Lapidus i knytblus? Eller den mörkhyade pojken som fick vara Lucia, men sen inte fick vara det… Var är alla de här diskussionerna? Eller detta med till exempel införandet av unisextoaletter. Varför talar man inte om den designlösningen? Var är Volvos Concept Car som är gjord av och för kvinnor?

Och så där börjar tankarna snurra. Om det nu är så många studentarbeten – varför just de? Min uppfattning är till exempel att hela metallavdelningen på Konstfack med bland annat smycken dvs Ädellab nästan alltid talar om dessa referenser. Inte ett enda smycke såg jag. Vad hände med tjejerna på Beckmans från förra året? Isa Andersson som använde typiskt kvinnliga tekniker men på nya området (nagelskulptris) eller Sara Sjöbäck som jobbade med flickighet, rosa och löshår. Tankarna rasar.

Frågor, frågor… Jag saknar den guidade handen. Varje verk har text som förklarar men varför är detta utvalt från de senaste tio åren? I katalog så refererar man till en referensgrupp så jag förstår att man haft diskussioner – men de är ju minst lika intressanta. Vilka verk är självklara och vilka är tveksamma?

När frågorna väl väckts, dvs det börjar gro en misstanke om urvalet, då börjar jag bli skeptisk. I katalogen talar man om de sju områdena som Diskrimineringsombudsmannen arbetar med. Det blir en enkel och bra checklista att titta på för att se ämnena. Är alla med, typ?

Men om misstanken och skepticismen mot urvalet finns där så tittar jag på slöjan för polis, etc. Check på punkten som handlar om “religion eller annan trosuppfattning”. Men mååååånga frågor kring det. För det första är det inte självklart att slöjan är en religiös symbol (nämns framför allt inte i Koranen, det finns många muslimer som inte har slöja). För det andra – var är alla andra religionsutövningar? Det görs kippor för judar med ny innovation. Var är de? Hur är det med sikher och deras turbaner? Varför är bara ett av 50 verk med religiöst anslag?

Problemet med utställningen är att jag dels står där lite skeptisk till urvalet, kvalitet och relevans till verkligheten (eftersom det är studentarbeten snarare än produkter vi kommer se i vår vardag) – och jag lämnas i sticket. Vem ska diskutera med mig? Vart ska jag gå med alla mina tankar? Här fallerar verkligen utställningen. Redan i våras talade jag faktiskt med ArkDes om detta – “se till att man kan föra diskussionen vidare”. Men inget sånt.

ArkDes har ett gjort ett gott initiativ där man vill tala om design som är viktigt och som ska göra vår värld bättre. I katalogen talar curatorerna om sig själva som “när vi nu bidrar till att forma designhistorien med denna utställning” så tror jag att de faktiskt har fel. Detta är en parantes. Om du inte håller med så kommentera här eller mejla – här finns större möjlighet till kommunikation och samtal än på NormForm.

Och här kommer då lite bilder från utställningen.

Utställningen öppnar med att sparka in öppna dörrar med hur verkligheten ser ut.

Arkitekturen är byggd som ett demonstrationståg.

Det verk som gav mig starkast reaktion var detta verk av Frida Hållander och Eva Szentivanyi. Man har gjort krukor med politiska budskap. Och jag fattar verkligen inte urvalet. Jag fattar inte. Hela hantverksrörelsen är full av aktivism, oavsett material eller ämne. CraftWerk 2.0 är ju en utställning som gjordes i Jönköping 2009. Varför refererar man inte till den?

Det verk som gjorde störst intryck, på ett positivt sätt, var CP-trucken. Det är en aktivitbil som åker till parkeringsplatser och gör om tomma parkeringsrutor till handikappmärkta rutor. Kul och busigt. Det är nästan som de där YouTube-klippen man ser när någon parkerat på en handikappruta och så sätter folk en massa postits på bilen. Aktivistbusigt med ett bra hjärta.

Film som förklarar skeendet.

En prototyp som provocerar mig otroligt lite är dessa sexleksaker eller sexhjälpmedel, eller vad man vill använda för ord. Det är dessa cyborginspirerade dildos. Ja, nån kanske tycker att den snoppformade dildon är provoceranade, men det finns ju grönsaksliknande varianter. Det är fortfarande förvånansvärt få kvinnor som designar sexleksaker och om det var fler som gjorde det så kanske utbudet skulle varit annorlunda. Men det finns absolut leksaker som inte ser ut som snoppar. Och kolla gärna in norska Laid som mig veterligen är det enda designföretaget där ägare och designer är kvinnor.

Kakan Hermansson och Anna Nordström har gjort en kvinnlig lägereld.

Slöja för polis, försvar och brandförsvaret av Iman Aldebe

Män har också bröst. Ett projekt där man tagit fram ett plagg för att kunna vara uniformerad när man är halvnaken hos brandförsvaret. Av Maja Gunn, Karin Ehrnberger, Camilla Andersson, Emma Börjesson och Anna Isaksson.

WorldWhiteWeb. Också ett studentarbete. Projektet handlar om att varje gång du bildgooglar på till exempel en hand så är den automatiskt vit. Men var är diskussionen med t.ex. emojis? Numera är det självklart där att man kan välja olika hudfärger.

Utställningens äldsta objekt är hantverkskjolen eller hantverkskilten som Marcus Jahnke tog fram för 12 år sen. Ett av få objekt som faktiskt finns i butik. Älskar det här objektet och har hört många killar som verkligen älskar det här plagget. Men hade det inte varit läge att göra en reflektion från utställarnas sida? 12 år sen. Säljer det? Vad säger en grabbig bransch om detta?

Ännu ett studentarbete. Här har Karin Ehrnberger från 2006 lekt med uppfattningar om hur redskap ska se ut.

Mer av samma tjej (det är väldigt många namn som återkommer i utställningen, på tal om resonemang om urval). Karin Ehrnberger och Christine Sundbom har gjort en konceptstol för män. Den är byggd så att män ska känna samma obehag som kvinnor i en gynstol.

Alltså alla resonemang är bra. Men när man försöker göra nåt så att det blir lika dåligt så är jag skeptisk. Igen. Jag har mina glasögon på mig. Men varför göra en kill-stol som är obehaglig? Är det inte bättre att göra en gynstol för tjejer som är trevlig?

Samma resonemang om att killar minsann ska få känna på hur jobbigt det är att vara kvinna ser vi i studentarbetet Iris Cato av Maja Fredin där killar objektifieras med sexiga kalsonger och utsatthet. Jag vet inte… Såg det på Konstfack i våras och tyckte det kändes spekulativt redan då. Och rätt fult.

Och det finns en hel del mode i utställningen. Eller utklädningskläder. Jag vet inte hur man ska benämna den här djurdräkten som man kan ha på sig så att man inte ser vilket kön du har, hur gammal du är, eller hur du ser ut… Det är som ett gloryhole men med kläder på. Av Hanna Kisch.

I utställningen finns också ett otal t-shirts med tryck. Historiskt sett så har just det plagget varit som ett plakat att kommunicera ställningstagande. Från Atomkraft, nej tack. Till Spola Kröken, och allt vad det kan vara. Det känns ganska självklart att en utställning som denna har t-shirts som ju är enkelt och billigt att skapa opinion. Men hade man inte kunna knyta an det till de könstereotypa barnkläderna i entrén? Eller haft en diskussion om activist-wash. Ja, det är ett ord jag hittat på nu. Det finns ju ett uttryck som heter “greenwash”, dvs när företag säger att de är supermiljövänliga men sen ändå fortsätter förstöra naturen. Motsvarigheten måste ju finnas inom t-shirtvärlden. Jag har sett i Paris till exempel. Vad händer om t.ex. H&M gör en t-shirt där det står “Queer as fuck”.

Jag har inte dokumenterat alla 50 objekt från utställningen här. Jag har gjort ett urval utifrån vad jag tycker sticker ut. Kanske har jag valt fel saker… Mejla eller kommentera här.

Men efter utställningen så tog jag ett varv i museieshopen på ArkDes för att se om de hade uppdaterat utbudet där efter innehållet på NormForm.

Och kanske kan man tolka Mutants könlösa, söta barnleksaker som ett medvetet val. Inga könsstereotypa färger. Och jag tänker igen på urvalet i utställningen. Var är alla barnsaker? Är det nån som kommer ihåg Our Childrens Gorilla och deras anti-Barbie-hus?

Och på nåt sätt blir rätt ytliga saker som det här lite roligt. Helt plötsligt går pulsen upp. Kaffekoppar som jag tror kommer från Ferm Living. Man kan bygga sin egen figur och sin egen kropp.

Och kanske det märkligaste av allt. Dessa bröst av Jonathan Adler. Whaaaaaaaaaaaat? Är det ironi? Jag var tvungen att mejla curatorerna på NormForm och fråga om den här vasen var i butik på allvar eller om det är ett skämt. Jag har fortfarande inte fått nåt svar.