Jag är på designveckan i Eindoven. Precis som jag var förra året. En tillställning på höstkanten med bra design som ligger i framkant. Mycket utforskande, och inte så kommersiellt.
Jag kommer att göra min spaning från Eindhoven och Dutch Design Week i ett par olika delar, och jag börjar med designveckans nav dvs skolan Design Academy Eindhoven. Skolan har en självklart plats i Europa och har fostrat den konceptuella sidan av europeisk design. Sett en klocka gjord av bröd? Mycket sannolik från Eindhoven. Typ så.
Temat för kandidater och master är “Mined” och syftar på att gräva i en gruva. 177 arbeten ställs ut och förra året blev jag närmast knockad av hur bra jag upplevde projekten. I år har jag alltså högre förväntningar och blir alltså nästan lite besviken. Det är bra. Men förra året var lite bättre. Pratade med Rossana Orlandi och hon bekräftade min upplevelse.
Förra året upplevde jag ett starkt fokus på hållbarhet, miljö och engagemang. Jag upplever att de 177 studenterna har tagit in flera frågor och därmed blir hela upplevelsen lite mer spretig. Jag ser ett fantastiskt och stort engagemang bland alla designstudenter. Jag känner igen upplevelsen från Konstfack i våras. Man använder design på ett fantastiskt bra sätt, dvs design för att förändra världen.
Och om vi använde design för att förändra världen i ett hållbarhetsperspektiv förra året, så är det som om vi har 177 olika områden att förändra världen. Hänger du med? Det är skitbra. 177 personer vill göra gott. Det handlar inte längre om “snygga” saker eller ens hantverk. Det handlar om att förändra världen.
Men utmaningen blir ju att det blir 177 röster. Och jag saknar lite av den där förälskelsen av snygg design.
Jag kan likna det vid ett av mina favoritobjekt. Det här skåpet av Kostas Lambridis. Om du ska göra ett skåp och kan använda vilken av alla konsthistoriska tekniker som helst – varför välja? Varför inte ta alla på en gång?
Och det är klart det blir en kakafoni. Jag tycker skåpet är roligt. Men jag förstår att många upplever att det är “fult”.
Några verk är fortfarande rent snygga, dvs utan större samhällsansvar. Laureen Leerdam har gjort pallar av tunn, tunn plåt.
Lampor av Nick Beens.
Men annars är utställningen framför allt en kavalkad av design för blinda, för män, för kvinnor, för hållbarhet, för rätten att masturbera, för nästan allt. Om jag får sia i framtiden (vilket ju är min roll…) så tror jag att vi snart kommer få ett överslag på den här aktivism-designen och få en motreaktion där vi ser “snygg” design. Jag menar verkligen inte att detta är fult, men jag tror att vi kommer se pendeln slå över åt andra hållet snart. Kanske inte 2018 men säkert 2019.
Här en manual och inspiration hur man ska göra protestskyltar av Marie Poloveri.
Eller en installation med kuddar av rumpor av Melani de Luca.
Eller det supercharmiga projektet av Laura Mangone som tagit in nationella omskrivningar för att masturbera och sen gjort grafiska illustrationer av dessa.
En bild till från samma projekt.
Uttrycket “gamification” känner nog de flesta till. Det handlar om att spel och att leka. Här en maskin som lär dig att äta, välja och hantera mat på ett bra sätt. Man vinner information. Av Mies Loogman.
Jute säckar mer kartong för att få odlingsbar mark i flyktingområden. Av Thom Bindels.
Vad händer man tar bort all vätska i skönhetsprodukter och istället adderar vid användningstillfället? Torrschampoo finns ju redan. Men resten? Intressant materialtankar av Mirjam de Bruijn.
På tal att tvätta sig. Vi lever så skrubbat, tvättat och hygieniskt att vi inte har några som helst bakterier omkring oss. Är det verkligen bra att leva så sterilt? Här har Philipp Kolmann gjort keramik med ytstruktur av just bakterier så att vi utsätts för mer sånt.
Materialfrågan diskuteras så klart. Det gjordes även förra året. Här jute som blivit som en mjuk ullpläd. Alexander Marinus.
Tyska Timo Wuchner har gjort en vägg för offentlig miljö. Undersökningar visar att vi mår bättre i miljöer med saltvatten. Detta är alltså som en fontän där saltvatten rinner genom grenarna. Man får sitta en stund och bara andas.
Vila är uppenbarligen något som vi behöver mer av. Här en installation för att enkelt kunna ta en power nap av Iris Muriel.
Mer hjälpmedel. Här musikleksaker för barn. Man kan leka med en eller bygga ihop dem. Barn lär bli mer musikaliska om de får leka med motsvarande leksaker. Av Kristaps Politis
Ännu fler hjälpmedel. När en leukemipatient ska vandra i sjukhuskorridorer för att göra sina undersökningar så känner man sig avpersonifierad och osynlig. Med den här väskan för dropp etc så får man en stärkt självkänsla. Av Alissa Rees.
Väskor av kons fyra magar. En vanlig restprodukt som nu kan bli senaste mode. Av Billie van Katwijk.
Roxanne Brennen tycker att matupplevelsen blivit för mycket etikett. När vi sätter oss så ser vi nästan omedelbart vad vi ska äta och vad vi kan förvänta oss. Om maten istället blir överraskning och lust så kan upplevelsen bli nåt helt annat. Allt är så klart medvetet rätt “eroticierat”.
Textil som konstruktion. Av Fransie Gimbrere
Bokhyllan Billy i ny skrud för att spegla ägarens egna och unika smak. Av Paolo de Vries.
Massproducerad intarisa. Spännande och snyggt. Av Dita Pane. Materialet kommer till en bråkdel av priset i jämförelse om det gjorts för hand.
Och slutligen dessa marmorliknande objekt. Det är gjorda av salt och sot. Och harts för att skapa någon slags stabilitet. Av Roxane Lahidji
Detta är alltså 21 verk av 177. Det finns så klart massor att se och tycka till om. Detta är mitt urval.