Igår var det smygöppning på Sveriges nya designmuseum med det klockrena namnet Möbeldesignmuseum. Jag var så klart där och tittade.
Utan något större buller och brak så har alltså makarna Kersti Sandin och Lars Bülow öppnat ett designmuseum. Eller öppnat och öppnat. Det öppnar på allvar i februari under designveckan, men några av oss fick varmkorv och skumpa i plastglas för att titta på projektet. I ett gammal, övergivet magasin i Frihamnen ligger man.
Var ska man börja? Jag älskar det här projektet. Jag älskar initiativet. Tänk att två krafter på egen hand dragit igång något utan alla stora organisationer och mellanhänder. Med min erfarenhet och bakgrund så tänker “shit vad detta måste kosta pengar”. Tänk att de gjort det här. Helt fantastiskt.
Jag vill ge det här projektet all min kärlet, alla mina pengar och all den tid jag inte har. Sverige behöver ett projekt som detta.
Men det dyker upp lite frågor i bakhuvudet. Museum? Vad förpliktigar till ett sånt namn? Det är inga “bröderna Broman” som startat en museum på samma sätt som Fotografiska. Det är inga neonskyltar utanför, ingen fancy-restaurang… Jag kan undra var ambitionerna ligger. Det får säkert tiden utvisa. Jag vill igen understryka att jag vill stötta det här så mycket jag bara orkar. Tänk att två individer gjort detta. Med egna pengar.
Lars Bülow och Kersti Sandin. Två personer med massor av erfarenheter i design- och möbelvärlden. När jag pratar med dem så menar de att de gör detta för Designsverige. Det är som en gåva. Nu är det upp till oss att förvalta det.
Museet är uppdelat i tre delar. En del består framför allt av en kronologisk historia med möbler, en del ska vara mer utställningsorienterad och slutligen en del som handlar om Sandin Bülows egna designhistoria.
En lätt kritik från min sida blir att den kronologiska samlingen är lite väl “arkiv”-orienterad. Det är svårt att se, titta och analysera. Det är också kanske saker som fylls på inför riktiga lanseringen men man vill ju utbildas lite, lära sig lite mer. Varför är t.ex. plasten ett spännande material i tiden efter världskrigen?
Och så klart urvalet. Det kommer säkert sparkas in en och annan dörr kring urvalet som är väldigt konventionellt. Möblerna är köpta på auktionssajter och det märks lite. Jag tänker på t.ex. Nationalmuseums utställning med kvinnlig pionjärer… De finns inte här.
Det kan lite lite svårt att få en överblick bland alla hyllor och möbler.
Möbelutställningen börjar nån stans vid pinnstolen och slutar med Mats Theselius senaste verk.
Jag nämnde i texten ovan att Sandin Bülow har en permanent del med egen design. Det stör mig inte alls. Tvärtom. De har varit viktiga på den svenska designscenen. Kul.
För mig blir så klart den roligaste delen, området med tillfälliga utställningar. Nu har man gjort en tillfällig, ganska enkel utställning där man låter objekt “tala” med varandra från olika årtionden. Som här, rumsavdelaren av Aalto och den av Front Design.
Malmstensstudenter som inspirerats av Frank Gehry.
Eller bara pinn-ryggar.
Här fick jag verkligen lära mig något. Se hur Eileen Gray inspirerar Gunilla Allard.
Ja, vad ska man tycka avslutningsvis? Som jag skrev inledande – jag kommer älska det här projektet oavsett. Jag älskar att man fått till det här. Tänk vad Fotografiska gjort för fotokonsten. Man kan säga vad man vill om Fotografiska, men det är tack vare deras kraft och initiativ som det idag har en självklart plats på konstscenen. Och jag hoppas att detta kan blir en motsvarande kraft. Snart öppnar Nationalmuseum och ArkDes har ett spännande, digert program. Kanske blir Stockholm äntligen en designstad.
Men jag fattar att det kommer skrivas en hel del om utbudet, frågor om vem som är avsändare och undran om man egentligen är ett riktigt museum eller inte. Kanske är det saker som kommer klaras ut innan öppningen i februari. Oavsett så tänker jag fortsätta heja på Möbeldesignmuseum. De behövs.